My Last Night.

Då var det dags. Sista natten. Hade kunnat somna för längesen, men det är svårt. Sista natten. Sista natten på Djupviksgatan. Vemodigt och konstigt. Sista natten.

Todays Menu.

Dagens middag: Rullader med
creme cheese, persilja och limesaft,
ugnstekta morötter och potatis, bearnaisesås
samt en grönsallad.
Gudomligt!

The Aftermath.

Söndag. Igen. Sista söndagen på Djupviksgatan. I veckan skrivs nya kapitel i mitt liv. Känns både ledsamt och spännande. Men nya utmaningar är aldrig fel.

Gårdagen var helt underbar. Eller ja i och för sig, att jag höll på att somna på dansgolvet var väl inte underbart, men innan dess. Underbart. En trevlig tillställning med goda vänner slår aldrig fel. Sporttemat var kungligt och de allra flesta hade gjort någonting för att vara med på temat. Dock tror jag att jag och Jonna var de som tagit temat på störst allvar och snygga var vi!

Jag vill tacka alla ni som var hos mig igår. Det var hur kul som helst och jag hade inte kunnat ha en bättre fest. Limbo, "fuck the dealer" och en massa sång och galenskaper. Precis som det ska vara på en renodlad sportfest. Men som sagt utgången blev inte lika rolig. Fröken Lundberg blev så till sig av all galenskap, att hon drack en snutt för mycket. Men är det fest så är det fest. Somnade gott som attan på golvet (inte rent på golvet, utan jag hade madrass) och vaknade med huvudvärk och hes röst. Precis som vilken söndag som helst.

Dock ser det ut som fan här hemma. Men som sagt, är det fest så är det fest. Men jag känner att jag inte tänker göra någonting åt det, för jag ska ändå städa ur lägenheten till veckan, så det kan få ligga kvar. Äckligt kanske någon tänker, men så farligt är det inte och varför städa när det ändå ska STORstädas om någon dag?

Nu ska jag strax hoppa i duschen, för jag ser ut som ett penntroll i håret och luktar nog inte så gott heller. Men som jag sagt har det varit fest, så har det varit fest!

Let's Get Ready to Rumble!

Nu snart borde folk strömma in i min söta lilla lägenhet. Anna Kournikova (jag) och Jonna Ali (Jonna) väntar för fullt. Vi har varit taggade i ungefär två veckor. Jag känner på mig att den här lördagskvällen kommer rocka. Eller bli en riktig smash, för att använda mig av sporttermer (det är ju faktiskt sportfest som gäller).

På morfarfronten är bättring ett bra ord. Han blir bättre och det gör mig glad. Hoppas han har det bra och jag ska tänka på honom även om jag ska ha kul ikväll. Jag älskar dig, morfar!

You Are My Sunshine.

Det underbara vädret har nu hållt i sig i flera dagar. Nu vågar jag nästan tro att vintern är över. Men, jag skulle inte bli förvånad om jag vaknade imorrn och möttes av ett vitt landskap. Men självklart hoppas jag verkligen inte att det blir så, men är det april så är det april.

På morfarfronten har jag fått lite glädjande besked. Han har fått byta avdelning och kan nu andas utan hjälp. Men slappna av tänker jag inte göra för allt kan hända och bara för att han är bättre idag betyder inte det att krisen är över. Men jag är glad att han har blivit bättre. Jag älskar dig, morfar!

You've Brought Sunshine Into Our Lifes.

Nu har jag sagt det jag ville säga till honom. Det var jobbigt att se honom ligga där, men så länge jag vet att han inte har ont så känns det lite bättre. Tänker även på mamma, men hon är stark och jag vet att hon klarar av om något skulle hända i natt.

Jag älskar dig, morfar!

All We Can Do is Wait.

Det kommer nog bli en jobbig natt. Hoppas jag får sova lite åtminstone och jag hoppas att morgondagens besked kommer vara positivt. Men jag är redo att sätta mig i bilen närsomhelst, det känns bra. Jag älskar dig, morfar!

My Grandpa'.

Idag tänker jag nästan bara på min älskade morfar. Fick ett tråkigt samtal av mamma på förmiddagen. Jag håller tummarna samtidigt som jag är redo att sätta mig i bilen. Men jag tror på min morfar, jag tror att det kommer bli bra. Han är envis och stark. Tänker på dig morfar!

The Naked Truth.

Jag har en naken Brad Pitt (ignorera hon som ligger bredvid eller låtsas att det är jag) i min tv. Inte så konstigt eftersom de visar Troja, men jag önskar att det inte var en tv-skärm emellan oss. Tänk så trevligt det hade varit om den nakna Brad Pitt var i min säng istället. Visst det hade blivit väldigt trångt, men vem bryr sig om utrymme när en naken Brad Pitt ligger där?

Bakegoods.

Att vara rastlös börjar bli en vanlighet. Speciellt på söndagar. Men nu är ju i och för sig snart den här söndagen slut, det är ju en fördel. Men rastlösheten fick mig att baka muffins. Igen. Men lägger man ihop chokladsug och rastlöshet, då får man kladdkakemuffins!

Just a Regular Saturday Morning.

Det är roligt hur dagar kan skilja sig så mycket. Vaknade samma tid idag som igår, men skillnaden är att igår vaknade och var på ett uruselt humör, bara för att jag sovit någon timme för länge. Idag vaknade jag med ett bättre humör, bara för att jag sovit någon timme för lite. Det är konstigt allting.

Har i alla fall börjat tvätta. Trodde jag hade massor med tvätt, men när sorteringen väl var över insåg jag att det endast var tre maskiner. Hur fel det kan bli. Hursomhelst är jag inne på den sista maskinen och tänkte städa lite. Dammet har förökat sig (som vanligt) så jag måste ta hand om det. Men jag har ju fortfarande ingen dammsugare, så jag får improvisera lite snyggt.

Inget intressant idag. Men jag lever ett rätt ointressant liv för tillfället (eller egentligen händer det massor runt omkring, men ingenting som jag orkar skriva om just nu) så då blir bloggen ointressant. Men nu har jag (och ni som läser detta) fått några minuters tidsfördriv och vem behöver inte några minuters tidsfördriv?

Todays Menu.

Dagens middag:
Schnitzel, stekt potatis,
isbergssallad med päron och
bearnaisesås
Gött!

Warm and Sunny.

Vädret utanför mitt fönster är helt gudomligt. Värmen är överväldigande. Jag sitter inomhus. Är det någon som ser något fel här?

Frustration Can Be a Good Thing.

Okej, nu har det gått några timmar sen mitt senaste inlägg och jag kan säga att jag har lugnat ner mig en del. Jag är fortfarande irriterad på mig själv för att jag inte kan göra saker när de ska bli gjorda, men jag har pratat med Håkan och fått två extra veckor att göra färdigt arbetet och är jag inte färdig om två veckor, då tänker jag fan i mig lägga mig ner och självdö...

Jag har i alla fall skrivit lite till och jag känner att det jag nu har åstadkommit får vara bra för idag, känner att jag inte kan bidra med så mycket mer för huvudet börjar bli fullt. Tänkte koka lite kaffe och från gårdagens muffinsbak finns en liten muffins kvar (jag gjorde bara sex stycken, så ni inte tror jag har levt på muffins) som jag tänkte belöna mig med för att jag inte gav upp i morse när det kändes som att en lastbil kört över mig. Lite duktig är jag åtminstone...

Bite Me!

Idag är det åt helvete. Har sovit för länge. Hur det nu går att sova för länge när man vaknar 08.25... Men hursomhelst är detta en dag då jag helst av allt vill krypa tillbaka i sängen och dra täcket över mig och vakna upp imorrn. Men då skulle jag nog vara ännu mer irriterad, för hur länge sover jag inte då?

Jag blir irriterad på mig själv för att jag aldrig kan göra saker när de ska vara gjorda. Ska skicka in ett arbete till Håkan idag, tror ni att jag är färdig? Just precis. Inte ens i närheten. Vems fel? Just precis, mitt eget. Hade jag inte varit så förbannat slö, lat och allmänt trög hade jag kanske kunnat skicka in ett arbete som var färdigt. Men slö, lat och allmänt trög är egenskaper som beskriver mig utomordenligt bra. Istället sitter jag här och har skrivkramp (med arbetet inte bloggen) och försöker få tag på skåningen, så att jag kan berätta hur värdelös jag är.

Sen att det är jättefint väder och varmt ute gör ingenting bättre. För jag har inte tid att gå ut, inte nu. Måste försöka åstadkomma någonting i arbetsväg, så att jag slipper känna mig helt värdelös. Jag hoppas den här fredagen tar slut väldigt fort eller att någon hittar på någonting roligt (med mig naturligtvis) så att jag kan tänka tillbaka på det istället för den här jävla morgonen!

What If...

Blev sugen på någonting gott och kom på att Jonna skickat sitt kladdkakemuffinsrecept till mig. Så varför inte? Slickade skålen och slickepotten (åh, så gott) när jag satte dem i ugnen och satte mig sedan för att surfa lite.

Sedan kom jag på att jag kanske borde tvätta händerna (tänkte smörja in dem, har blivit väldigt torr efter arbetet) och ser mig själv i spegeln. Vad ser jag? Jag har choklad runt munnen. Det hade varit roligt om någon kommit förbi just då, eller det beror kanske på vem det var som skulle ha kommit. Tänk om Henke Lundkvist hade bestämt mig för att äntligen leta upp mig, det hade inte riktigt varit kul att möta honom första gången med chokladsmet runt halva ansiktet, det är ju nog att jag ser ut som fan i håret!

Sheer Stupidity

Igårkväll gjorde jag lite konstiga saker och det har jag fått lida för idag. Har varit hur trött som helst. Nu sitter jag här i sängen och tittar på tv (ja, jag har börjat se tv igen), men jag kan ju erkänna att det är svårt att hålla ögonen öppna.

Har fått hem ett nytt avsnitt av Cityakuten (har väntat lääänge på det), så jag funderar på om jag ska se det. Men det känns som att jag kommer somna. Men å andra sidan, vad gör det om jag somnar, jag har ju ingenting annat för mig.

Todays Menu.

Dagens middag: Rotfruktsplättar
med bacon och kanellingon
Smaskens!

Way To Early.

Det blir bara tidigare och tidigare (har varit vaken i nästan två timmar redan). Snart måste det bli en förändring, för som det är nu är det inte bra. Det håller inte i längden att behöva ha det så här. Jag vill sova!

Jaja, ingenting annat göra än att ta på sig promenadkläderna, ta med stavarna och hämta schäferpojken. Det är alldeles gudomligt väder, så kanske dagen kan bli lite bättre i alla fall.

Walk the Night.

Ja, hopplösheten är borta. Ringde Jonna och hon skulle på promenad, så nu har jag vi varit ute och gått. Länge och långt. Jobbigt, men riktigt skönt att komma ut. Dock ska jag ju ut imorrnbitti (morgonpromenad med Börge väntar) igen, men man kan ju aldrig få för mycket promenad i benen. Eller?

I'm Hopeless.

Ingenting vettigt har blivit gjort idag. Det gör mig lite förbannad. På mig själv, naturligtvis, eftersom det är mitt eget fel att ingenting blivit gjort. Har gjort en sak på min att-göra-lista och det var att ta itu med disken. Det är inte bra. Nu kommer jag behöva sitta längre imorrn och på torsdag med pluggandet, bara för att jag latade mig idag. Jag är inte glad på mig själv idag.

Inte har jag varit ute än heller. Jag som skulle gå ut och njuta av det vackra vädret. Jag är hopplös, alldeles hopplös. Jag borde straffa mig själv, men jag vet inte hur?

Ain't No Mountain High Enough.

Nu blev jag så där less som jag kan bli ibland. Uttråkad, rastlös och allmänt less. Men det beror nog mest på att jag måste diska. Har inga rena skedar och köksbänken syns inte längre. Visst låter det trevligt? Suck.

Sen borde jag plugga lite. Men när jag är så här less vill jag inte göra någonting. Eller nog finns det säkert saker som jag skulle vilja göra, men jag kan inte komma på någonting just nu. Jag får nog helt enkelt gå in i köket och slå på musik (på väldigt hög volym!) och börja bestiga berget. Det måste ju bli gjort och varför inte göra bort det nu?

Good Morning, Sunshine!

Återigen en tidig morgon. Varför? Jag tror att det idag var ryggen som väckte mig. Måste komma på någonting så jag slipper vakna och känna smärta, smärta, smärta...

Idag skiner solen och det gör mig både ledsen och överlycklig. Överlycklig, för vem blir inte glad av sol? Temperaturen har höga siffror också. Underbart! Men då blir jag även ledsen. För en dag som denna skulle jag vilja åka till stugan och ta med lite matsäck och bara sitta i solen och mysa och prata stunt. Men det finns två problem, 1) jag har ingen bil och 2) vem kan följa med?

Jaja, det kommer förhoppningsvis fler såna här underbara dagar, så jag får planera in en tripp till stugan senare. Nu ska jag äta lite frukost och sen måste jag nog ändå gå ut en sväng. För att stanna inomhus idag, det är nästan en dödssynd!

Light a Candle.

För Engla och de två barnen i Arboga.
Vila i Frid!

Todays Menu.

Dagens middag:
Ris med tomater, svamp och basilika
Grönsaksbiffar och bearnaisesås
Mums!

What's For Dinner?

Helt plötsligt blev jag less på min blogg. Alltså inte bloggandet i sig, det är väldigt roligt, utan mer designen. Den är tråkig och helt fel! Tänkte att jag skulle ta itu med det och började... Men så hände något som fick mig att inse att det nog är lika bra att låta den vara. Jag kan inte sånt! Hur gör man?

Jaja, jag låter bloggen vara (kanske någon som har tråkigt och vill ha någonting att göra?) och går och lagar mat istället. För jag såg just att klockan är sex och då är det middagstid. Nu kommer bara nästa problem, vad ska jag äta?

Snow, Snow, Snow!

Hur smart är jag på en skala? Ni behöver inte svara på den frågan (åtminstone inte så att jag hör) för den är menad som retorisk. Imorse var det morgonpromenad på schemat och Börge och jag traskade på som vanligt. Börge var överlycklig över all snö som kommit (sen tror jag inte att det hade någon roll om det inte varit snö, för Börge är galen hursomhelst) och jag plumsade på. Bra benträning.

Han fick följa med hem medan jag åt frukost (blev väldigt hungrig på promenaden). Sen skulle jag ut på uppdrag och tog med mig Börge på vägen (han bor på vägen, han fick alltså inte följa på uppdrag). Självklart tog jag cykeln, för har jag en gång börjat så fortsätter jag med det. Men det var lättare sagt än gjort. Eftersom kung Bore varit i farten i natt var det väldigt mycket snö och att cykla i väldigt mycket snö är inte det lättaste och speciellt inte när man har en, en och en halv timmes promenad i benen.

Nu kommer jag nog inte vara rörlig ikväll. Men jag har varit duktig. Har fått saker gjorda och det är det jag prioriterar just nu. Fokusera på saker som gör att jag får vara aktiv. För när jag är aktiv tänker jag inte tråkiga saker och tråkiga saker gör mig ledsen och ledsen vill jag inte vara just nu. Så då vet ni!

Back In School.

Jag sitter i redaktionen. Nu kanske ni är helt förvirrad. Men jag kan ju säga att ni som var med mig under min studietid vet exakt var jag sitter (för ni har väl inte glömt redaktionen?). Varför jag sitter här? Jo, jag skulle till äldreboendet Berggården för en liten pratstund (har med mina kompletteringar att göra, mer säger jag inte förrän allt är färdigt), men de hade inte tid att prata med mig förrän klockan ett, så istället för att åka hem och komma tillbaka, gick till skolan. Hade tänkt prata lite med Patrik och kolla statusen på c-uppsatsen. Men han var inte där.

Så jag tänkte vara lite nostalgisk och sätta mig i redaktionen. Känns konstigt och sen känner jag mig som en främling. För alla som går här nu är ju helt okända för mig. Jag känner inte igen ett enda ansikte och det känns väldigt konstigt. Försöker hitta på någonting att fördriva tiden med, men det finns inte så mycket att göra här.

Jag får helt enkelt förbereda min pratstund eller så kan jag gå och prata lite med Eva Riklund, hon och jag går way back och jag är nästan skyldig henne en tjänst, för den där kvällen i slutet av mars (eller början av april, minnet sviker lite) för drygt fyra år sedan. Åtminstone fem minuter kan jag så ihjäl att prata med henne... Åh, nu kom ett ansikte jag känner igen, Totte. Han och jag har varit grannar! Det är bra!

Ska gå till Kåren med Totte nu, kanske jag känner igen fler folk då.

Knowledge From the Past.

Är det verkligen fredag idag? Det känns konstigt. Känns som en annan dag. Men vilken dag vet jag inte, bara inte just fredag. Ja, jag vet, det där blev väldigt konstigt och inte alls vad jag egentligen tänkte skriva. Men ibland blir det konstiga saker som kommer fram i tankarna och då måste jag skriva ner dem.

Imorse var det kvalitetstid med Börge igen. Vi promenerade en bra stund och det kändes bra, tills hungern kom över mig. Men envis som jag är fortsatte jag promenera och sedan satt jag hos Jessi en stund innan jag gick hem och åt. Nu är jag dock trött. Men inte kan jag vila nu inte, nej, nej... Har lite saker att ta itu med innan jag ska jobba.

Yes, ska jobba ikväll. Men för er som kanske jublar och tänker, "yes, en kväll till med ett proffs i baren" (haha, när jag får tänka åt er då blir det så där) kan jag bara säga, ni får klara er utan mig när ni går ut. För det är det andra jobbet som väntar. Det där jobbet som det just nu blåser lite hårda vindar kring, ni kan ju läsa hur kul vi har på jobbet just nu.

Jaja, jag ska strax gå i duschen så att jag är redo att fara iväg så fort bilen tar sig in till stan (inte själv, naturligtvis, men ni förstår). Men först ska jag sitta en stund till, för mina ben är rätt stumma. Men smärta är bara svaghet som lämnar ens kropp. Det lärde jag mig på Ankars och det man lär sig på Ankars, det följer en för resten av livet. Så är det bara!

Today I've Been a Good Girl.

Vaknade av att telefonen ringer och det kan bara (nästan) vara en som ringer tidigt (eller tidigt och tidigt, 08:45) och jag hade rätt. Det var jobbet. Kunde jag komma in och jobba på eftermiddagen? Kollade klockan och insåg att det kunde jag, men då var jag tvungen att stiga upp på en gång och sätta igång med pluggandet.

Kom in i ett flow (lyckligtvis) men insåg att klockan blivit halv tolv och jag satt fortfarande i pyjamas. Bara till att snabbäta någonting och klä på sig och cykla ner till jobbet. Väl där blev det en hel del sittande (är fruktansvärt lugnt på den våning jag var på idag, nästan skrämmande). Kom hem kring halv fem och satte mig på en gång med böckerna igen (inte likt mig, jag vet) och nu är jag klar. Eller jag anser mig färdig för idag. Kommer inte så mycket längre utan den sista boken (kan den som lånat den från skolans bibliotek lämna tillbaka den snarast, jag behöver den!).

Nu kurrar magen (eller okej, den har kurrat sen jag kom hem, men jag tänkte avsluta dagens skörd av plugg innan maten) så jag ska försöka åstadkomma något kulinariskt att fylla den med. Sen tänkte jag lägga mig ner och se någon serie, eller ska jag se på teve för omväxlings skull? Jaja, hursomhelst, jag ska lägga mig och slappna av. Det förtjänar jag efter dagens pluggande. Önskar jag hade någon belöning att ge mig, men jag kommer säkert på någonting bra att fira denna triumf. För en triumf är det, för så här mycket har jag inte pluggat på jättelänge. En guldstjärna till mig!

Time to Say Goodnight.

Det är helt otroligt. Jag är fortfarande vaken. Trodde jag skulle ha somnat för länge sen. Men inte det. Dock känner jag att det börjar bli dags att tänka på refrängen, för imorgon kan jag inte vara trött för då väntar McQuail på mig och är jag trött när jag och han ska umgås kommer morgondagen inte bli bra! Det vet jag.

To All of My Friends.

Den här låten här helt underbar. Lyssna och ta åt er. Den är för Er, mina underbara vänner!

I'm So Exhausted.

Jag är verkligen helt slut. Sömnen blev reducerad med ett par timmar (endast mitt eget fel, jag vet) så denna onsdag kommer nog bli en tidig onsdag.

Hursomhelst började dagen tidigt (08:20 för att vara exakt) med att möta upp Jonna för att senare hämta schäferpojken. Promenaden gick bra och efter en dryg timme mötte vi upp Jea och benen fortsatte vandra. Efter att vi promenerat ännu ett bra tag (med många stopp för att kasta pinnar åt Börge) bestämde vi oss att Munksund skulle bli ett trevligt mål på våran promenad. Så Börge fick åka hem (kände att det skulle bli mycket med hunden med oss hela vägen) och benen fortsatte ännu längre (jag kan ju säga att de var måttligt stumma redan). Köpte frukost på Coop Konsum i Munksund och stannade hos Sara. Där blev vi sittande i många timmar (har glömt bort hur många, men nog var det säkert minst tre som förflöt).

Även om tröttheten var ett faktum när jag kom innanför dörren kunde jag inte bara lägga mig ner och slappa, för sanden i hallen hade börjat invasionen av mitt hem, så dammsugaren (som jag har fått låna) fick arbeta lite. Sen åt jag middag och nu ligger jag här i sängen och fortsätter mitt seriemaraton (blir tydligen aldrig less). Jag är verkligen helt slut. Ögonen kämpar för att hålla sig öppna och benen känns tunga, dock tror jag benen kommer kännas ännu tyngre imorrn, men eftersom dagens planer blev väldigt ändrade måste jag plugga många timmar imorrn (ska jag ge hemtentan en chans till) och när man pluggar använder man inte benen så mycket (i alla fall inte jag) så de får väl vara tunga då.

Ska lägga mig skönt nu och fortsätta mitt maraton, för någonting annat har jag nog inte ork till. Men förhoppningsvis är jag tillräckligt trött när det är sängdags så att jag får sova en hel natt, hur skönt hade inte det varit?

Missing You.

Jag saknar honom. Det var nästan två veckor sedan jag såg honom senast. Men det har varit en massa saker som har kommit emellan. Men imorrn då är det dags igen. Då ska jag se till att umgås med honom. Var vi ska gå har jag ingen aning om, men orkar jag ska vi umgås extra länge, för jag har lite tid att hämta igen. Han gör mig glad och glädje känner jag att jag behöver!

Ni ser ju. En sån sötpropp kan man
ju inte annat än tycka om.

Piss Off.

Har pluggat i en dryg timme. Men ingenting har blivit skrivet och ingenting har gjort mig smartare. Det som däremot har hänt är att jag känner mig dummare än innan jag slog upp böckerna. Jag hatar MKV, jag hatar Staffan (eller egentligen skolan för att de anställde honom, för om de inte gjort det misstaget hade jag kanske haft en lättare uppgift framför mig), men mest av allt hatar jag nog mig själv. För det första, varför gjorde jag inte hemtentan för två år sedan? Då fanns ju kunskapen där (nåja, mer än den gör idag i alla fall), för det andra, varför kan jag inte vara ett läshuvud och förstå allting på en gång? Och för det tredje, varför är jag jag?

Det är en sån dag idag. Igen. Jag väntar fortfarande på telefonsamtalet (ring för i helvete, ring!) som ska göra den här veckan bättre. Hur var det nu, den som väntar på något gott.... Ja, den väntar för länge! Eller?

"And She Slept For a Hundred Years..."

Ännu ett bakslag. 2008 har knappt börjat och bakslagen följer varandra som ett led dagisbarn. Vad är problemet? Jag hoppas på glädjande telefonsamtal idag eller senast imorrn och då ska telefonsamtalet leda till något glädjande, annars tänker jag leta upp en spinnrock och sticka fingret på den så att jag får sova i hundra år och förhoppningsvis vaknar jag upp till ett bättre år än detta.

Dock fick jag ett glädjeämne imorse när jag skulle iväg. Cykeln har tinat fram och vägarna är cykelvänliga. Underbart! Men nu gäller det att börja träna benen, för det dröjde inte länge förrän jag började känna av cyklingen.

Nu ska jag få i mig lite lunch och sedan tänkte jag plugga lite. För nu börjar det brinna lite i knutarna och den här gången hade jag tänkt vara färdig när deadline är satt och inte ett år efter.

Confused or Just Tired?

Nu hände det någonting konstigt. Har den senaste en och en halv timmen suttit (eller snarare legat) och läst igenom varenda inlägg jag har skrivit på denna blogg (har man lite att göra, så har man lite att göra). När det sista inlägget blivit läst var jag tvungen att besöka toaletten (intresseklubben, är ni med mig?) och det är där det konstiga inträffar.

För ett ögonblick blir jag helt stilla, i tanken. Vad är det för dag? Är det fortfarande söndag? Jag förstår ingenting. Har det varit helg redan? Vad har jag gjort i helgen? (den frågan kom upp även fast jag alldeles innan läst inläggen om helgen, konstiga människa.) Det var jätteobehagligt. Det var som att allting var en dröm eller att just det hände utanför allting annat (låter ju helt åt helvete, men jag kan inte riktigt förklara på annat sätt).

Jag vet inte alls vad som hände. Nu är jag dock tillbaka till mitt normala jag (nåja) och tänkte äta någonting. Har känt av magens försök för att få uppmärksamhet, ett tag och det kanske är smart att göra någonting åt det för snart kommer jag att somna och om jag inte äter någonting innan jag somnar kommer jag vakna hungrig som aldrig förr.

Vad var det egentligen som hände? Jag blir alldeles snurrig. Kanske bäst att sova efter kvällsfikat, ändå. Man vet ju aldrig var detta kan sluta, annars.

Home Is Where Your Hat Is.

Hur är det egentligen fatt med mig? Ringde precis nyss till Hemkört för att få mig någon middag (är egentligen inte sugen på skräpmat, men jag vill inte laga mat) och detta är samtalet (det är en bit in i samtalet):

Han: Var kör jag det?
Jag: Djupviksgatan 26A... Nej, B..... Nej, A förresten, förlåt!
(Han skrattar lite och samtalet fortsätter)

Så nu undrar jag bara en sak, hur ska detta sluta? Jag vet ju inte ens var jag själv bor. Det är ju nästan skrämmande.

My Candy.

Varje gång jag köper godis, väljer jag de godisarna som jag för tillfället är sugen på. Inget konstigt där, för det vore ju knäppt om jag köpte godis som jag inte var sugen på. Men det konstiga är att det alltid blir samma sak när jag kommer hem.

Jag häller upp godiset i min fina godisskål och sätter mig till rätta för att njuta. Tittar ner i skålen och funderar på vilken godis som ska bli debuten och då slår tanken mig. Varför har jag köpt dessa godisar?

Varenda gång blir det på detta vis. När godiset är upphällt och färdigt att förtäras är jag inte längre sugen på just dessa godisar. Det är så irriterande. Varför kan jag inte bara vara sugen på samma sak längre än fem minuter?

My Comeback.

En lördagskväll i slutet av maj sålde jag två Tuborg, städade toaletterna och räknade kassan för sista gången. Blev avtackad med champagne och klev ut med förklädet i handen och tänkte ”det där var två år och inget mer”.

Men man ska aldrig säga aldrig har jag nu fått erfara. Saker förändras och då får man ändra på sina planer. Kalles stänger och sedan öppnar och en ny chef äntrar scenen. Eftersom mitt liv har tagit en drastisk sväng så tänkte jag att jag kanske kan erbjuda mina tjänster än en gång.

Så kom då gårdagen. Min comeback. Jag har faktiskt saknat baren under det senaste året. Nog har jag väl varit i baren, men då har jag varit en störande gäst och druckit istället för serverat. Jag har varit irriterad på vissa människor som blivit ställda bakom disken. Inkompetenta och helt oengagerade. Gjorde ont i mitt lilla Kalles-hjärta att se hur ”min” bar blivit efter mitt avsked.

Men så var jag då tillbaka igår. Behövde extrapengar och Kalles behövde expertishjälp (eller så vill jag åtminstone tro), så varför skulle jag säga nej till det? Allting kändes till en början väldigt förvirrat. Vilket var konstigt eftersom jag jobbat där i två års tid och kunnat rodda och förbereda allting i sömnen. Men igår kändes det mesta förvirrande, till en början. När klockan slog elva och allting drog igång hade jag rest tillbaka ett år och ingenting hade förändrats (förutom att mr DJ trängs med mig i baren, vilket jag tycker är lite jobbigt, men det funkade rätt bra ändå). Drinkarna satt kvar och kapsylöppnaren fungerade exakt som den gjorde då. Hur bra som helst.

En annan förändring är kroppslig. Jag är inte riktigt van att stå upprätt så många timmar och speciellt inte på stengolv. Mina knän var inte glada på mig efter en stund, men vad annat att göra än att stå kvar och le? Dock var jag lite besviken på att det var lite folk. Slutsumman var inte så trevlig, hade hoppats på höga siffror, det var ju ändå min comeback. Men jag känner att det kommer se bättre ut ikväll när jag drar ut kvittot. Annars blir jag väldigt besviken på Piteå!

Så, att säga aldrig är aldrig bra, för saker blir ändå aldrig som man tänkt sig. Men jag har sagt till chefen att en gång i månaden är allt jag kan sträcka mig till, för jag orkar inte med att jobba som jag gjorde förut, men någon gång ibland är helt okej. Så, om det finns några av mina ”gamla” stamgäster som läser detta och har saknat mig, I’m back! (Åtminstone någon gång ibland.)

It's That Time.

Jag känner mig irriterad, trött och allmänt less. Rastlös är också ett ord som passar in i beskrivningen av mig denna fredagseftermiddag. Vill göra någonting, men kommer inte på vad jag vill göra. Borde ta en powernap för att orka med kvällen, men det har jag inte ro till att göra.

Men jag vet vad som gör mig på det här humöret. Jag vet vad som väntar runt hörnet. Det är den tiden i månaden. Just nu känner jag nästan att det vore skönt att vara kille, åtminstone för att slippa dessa humörsvängningarna. Men å andra sidan, killar har säkert problem de också. Jag menar hur kul kan det vara att vakna varje morgon med någonting hårt som står upp och gör att morgontoabesöket blir en utmaning?!

Winter Wonderland.

Nu blir jag förvirrad. Snötäcket utanför mitt fönster blev ett uppvaknande jag inte räknat med. Jag trodde det var april?!

My New Roommates.

Jag lever tillsammans med dammråttor som har förökat sig tusenfalt på bara några dagar och på de fläckar av golvet som inte är täckt av damm, har sand samlats. Jag behöver med andra ord dammsuga, men nu kommer vi till problemet, min dammsugare tog ju sitt sista andetag i lördags så nu är jag här. Måste dammsuga, men har ingen dammsugare, hur löser jag det på bästa sätt? Någon som har ett bra förslag?

Be Careful What You Wish For.

Igår var en händelserik dag på jobbet. Vi var tre stycken på eftermiddagen och allting kändes lugnt. Jag satte mig vid datorn för att försöka få till nya passarlistor (listor där det står vad som ska göras på dagarna och kvällarna så att man inte glömmer någonting), Galina gick och städade hos en medan Malin började med lite medicindelning. Jag tog över medicinerna efter ett tag för en av tanterna blev dålig (hon har varit förkyld ett tag och blev sämre och sämre) så Malin stannade inne hos henne.

Helt plötsligt hör jag Malin ropa, jag försökte skynda mig med det jag gör och springer till Malin. Möts av sjuksköterskan och Malin som sitter på sängkanten och ser lite skakad ut. Får besked om att ambulans är på väg. Springer ner för att möta den och hålla upp dörrar. Två duktiga killar börjar med det de är där för.

Plötsligt hör jag ordet ”asystoli”, då börjar jag känna att detta kan nog bara sluta på ett sätt. Ett förstärkningslarm går ut och jag springer än en gång ner för att möta upp och hålla upp dörrar för ännu ett team ambulanssjukvårdare. De arbetar på och som tur är hittar de en rytm och tanten andas igen. Dock inte stabilt, men hon är med oss.

De tar med henne på båren och jag hinner säga hejdå till henne (även om jag inte tror hon hörde det, men för mig känns det bra). Sedan var det dags att förbereda för middagen och vi fick stoppa denna händelse åt sidan för en stund. När jag sedan kommer hem släpper jag inte riktigt allting och börjar fundera på hur allting blev när de kom fram till sjukhuset.

Idag fick jag veta. Tyvärr överlevde inte tanten utan hon fick promenera mot ljuset i morse. Känns på ett sätt sorgligt – döden är alltid sorglig, vem den än drabbar – men samtidigt känns det skönt att det gick snabbt och att hon slapp lida, hon var ju ändå över nittio så det var hennes tur. Vila i frid, E, vila i frid!

Två kollegor från en annan våning kom över precis då de rullade ut båren och de hade tänkt innan de kom över att ”vi vill ha lite action på det här stället”. Man ska verkligen akta sig för vad man önskar sig!