Sadness.

Idag är en liten ledsen dag i Piteå. Jag är dock lite kluven. Klart som fan att jag är ledsen och besviken över det faktum att det enda stället som var roligt att vara på en fredag-/lördagkväll nu inte längre finns som alternativ, men på något sätt måste detta ses med andra ögon. Att lagar och regler är till för att följas har jag fått lära mig sen den dagen jag kunde ta in information och faktiskt lagra den och följer man inte dessa lagar och regler ska det blir konsekvenser. Men även om jag förstår varför detta händer (jag förstår inte hur de tänker, när de har fått flera chanser att ordna till saker och ting och ändå inte gjort något åt saken) så är det svårt att se detta med andra ögon just för ögonblicket.

Kalles har varit min arbetsplats i drygt två år. Fram till i somras. Men även det har det alltid funnits där. Stället där personalen var helt underbara (vissa mer än andra) och servicen och klientelet varit hur bra som helst. Men nu, vad händer nu? Var ska vi ta vägen när vi vill ut och roa oss på helgerna? Eller om vi vill ta en öl mitt i veckan för att koppla av? Jag blir irriterad på folk som säger att man inte behöver gå ut varje helg (syftar på vissa av de kommentarer som skrivits på PT's hemsida). Jag är inte ute varje helg, jag måste inte gå ut på krogen varje helg. Men när jag väl gör det vill jag ha ett bra ställe att hamna på. Kalles var ett sånt ställe. Nu finns det inte längre.

Om man ska kolla utbudet som nu faktiskt finns kvar, så har vi Pentryt. Det var roligt mitt första år i Piteå, när jag gick för att dansa tills benen domnade bort och inte brydde mig om så mycket annat. Men nu, när dansandet inte längre är det viktiga känner jag mig bara gammal och grå när jag kommer dit. Statt/1906, trevligt ställe måste jag erkänna, men det kostar mycket för att komma in och jag tycker själva lokalen/erna är trista och opersonliga. Uppe på Statt är det för stort och konstigt och nere på 1906 är det fruktansvärt trångt och det är inte kul att kliva in på dansgolvet det första du gör när du går in genom dörren. Valdino, har väldigt ofta äldersgränsen 25+ och då är det svårt för en som är 25- att ta sig in där. Visst, ibland har de faktiskt för 18-åringar (en gång i månaden tror jag), men det kan jag inte uttala mig så mycket om. Jag har alltid haft oturen att jobba när just det tillfället har infunnit sig. Men av det jag har hört så kostar det massor att komma in och sen är det just 18-åringar som är där och hur kul är en grupp fulla 18-åringar på en skala? Jag tror att dessa tre ställen jag nu har räknat upp är det utbud som finns att välja på, nu när Kalles går i graven. Jag kan ju bara säga en sak, jag ser inte fram emot nästa gång jag ska ut på krogen.

Sedan tänker jag faktiskt på alkisarna. Jag vet, konstig grupp att tänka på. Men de som har hängt på Kalles har satt ett litet spår. Trevliga och roliga gubbar. Vissa lite obeghagliga, men ingenting som inte går att säga ifrån om. Men var ska dessa människor ta vägen? Fortsätta dricka är ju helt självklart, men nu istället för att sitta inne i värmen och ändå ha en för stunden rätt dräglig tillvaro, förpassas de nu ut i kylan. Okej, jag kan erkänna att alkisarna är det minsta problemet i den här soppan, men som gammal medarbetare på Kalles, får de ändå en liten tanke av mig. För, för dem har Kalles varit ett andra hem. Det är tråkigt!

Jag är ledsen. Mycket ledsen. Kalles har gett mig många minnen. Mitt första riktiga jobb, den gången jag moonade med Aaro i källaren eller den gången, Heikkinen och Linus duschade mig i diskhon min första kväll där. Otroligt roligt. Men inte bara såna minnen, jag har minnet av den kvällen då livet förändrades. Den kvällen då Micke kom nerför trappan. Underbart! Så det är med ett litet hugg i hjärtat som jag nu läser om allt detta. Hoppas på att en glad och entusiastisk entreprenör tar över och ger oss Kalles-älskare ett nytt ställe att hänga på, på helgerna. En festkväll utan Kalles, ja, då kan man lika gärna dricka mjölk!