Det är precis som det sägs, träningsvärken är värre två dagar efter och nu har magmusklerna börjat ge sig till känna. På ett sätt är jag glad för jag trodde allvarligt att alla musklerna hade förtvinat, men med tanke på smärtan och stelheten kan fallet inte vara så. Men denna glädje går inte att känna av alltför mycket för smärtan är olidlig. Det är speciellt smärtsamt att sätta sig ner. Usch och fy och blä och allt vad det nu heter.
Men jag har bestämt mig för att denna smärta inte ska få hindra mig från att röra på mig och göra saker. Har precis klätt på mig, vilket inte var det lättaste, och ska snart fara in till stan i hopp om att min telefon ligger i butiken och väntar på mig. Det hoppas jag, för då kanske jag får någonting annat att tänka på än all denna smärta och stelhet som har fått alldeles för mycket utrymme. Dumma, dumma träningsvärk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar