They say that dreams come true.

Solen skiner utanför fönstret.
Termometern visar minusgrader. Inte många, men ändå minusgrader.
Himlen är blå.
Vilken tur att vi ska vara utomhus idag! :)

Igår var sista dagen.
Igår var sista dagen på något som hållit mig sysselsatt och intresserad flera timmar i sträck.
Men nu är det slut. Över. Finito.
Kan kanske vara skönt för många, men för en sportnörd är det fruktansvärt.
Men å andra sidan så är det väl bara ett par hundra dagar kvar till nästa evenemang. Då sitter man som fastklistrad igen... Häääärligt!

Som sagt, det är över. Men vilken jävla avslutning det blev.
Å andra sidan var jag innerst inne kanske lugn och säker för jag hade känt på mig utgången sen förlustmatchen mot Slovakien. Jag har faktiskt siat om många saker detta OS:et.
Men jag orkar inte bry mig om jag siade rätt eller inte. Huvudsaken är att den gyllene generationen fick världens bästa avslutning. Och Lidas, vilket jävla mål! Weee!
Alla andra guld som Sverige så fint fick. Tre sprintguld, Anjas efterlängtade slalomguld, Anna-Carin som mosade konkurrenterna (framförallt Tyskland) och fick ställa sig högst upp på pallen och framförallt curlingtjejerna, vilken jävla härlig seger. Sista stenen som gled fram så fint och bara gjorde precis det den skulle.
Jag vet inte hur många tårar som har runnit längs mina kinder de senaste veckorna. Alla segrar, alla lyckliga människor, allt har fått mig att känna rysningar över hela kroppen och tårar som framhävs i ögonen. Det har varit så fint och underbart att få se alla glada miner, alla jubel och framförallt att få se en svensk högst upp på pallen medan den svenska nationalsången spelas. Underbart!

Sju guld, allt som allt. Vem kunde tro något sådant?
Även om det spekulerades innan att Sverige hade chans till si och så många guld, så tror jag faktiskt ingen tänkte sig att det faktiskt kunde hända. Men nu står vi här dagen efter OS i Turin och kan konstatera att den tolvåriga guldtorkan är över. Sverige är med i matchen!
Sen att jag får vara en del av firandet av Tre Kronors OS-guld. Det gör mig lycklig i själen. Att få se alla mina barndomsidoler (ja, det är sant, jag har haft Tre Kronors hjältar som idoler trots att jag inte spelar ishockey) stå på en scen framför mig. Det är en dröm jag har haft enda sen jag såg dem stå på Sergel Torg den där vinterdagen 1994, efter Foppas oförglömliga straff. Enda sedan dess har jag drömt om att få stå tillsammans med tusentals människor och sjunga för hjältarna. Mina hjältar!

Det fina vädret fortsätter utanför mitt fönster.
Jag borde kanske väcka min prins så att vi inte missar det.
Om jag förut har sagt att jag är den lyckligaste i hela världen, så säger jag det igen, jag är den lyckligaste i hela världen och anledningen? Jo, han ligger i sängen alldeles intill.