Sitter och ser gårdagens Allsång (yes, det är redan stopp i sidskicket) och just nu sjunger Håkan Hellström för fulla muggar och publiken sjunger med, hoppar och lever sig in. Trevligt tycker jag. Däremot såg jag att en av de arma tjejerna längst fram i hopen stod och grät.
Jag började tänka att hon var ganska löjlig som stod där och grät. Men så slog det mig att jag själv har varit en av dem. Inte just för Håkans skull, utan för mina husgudar, Backstreet Boys. Jag stod i publikhavet (i Globen, inte på Skansen, så att ni inte tror något annat) en varm dag för dryg tolv år sedan och grät när de sjöng och var så underbara som bara dem kan vara.
Så nu sitter jag här och skäms lite över att jag tyckte att den där tjejen var töntig. För jag har lärt mig att man inte ska kasta sten i glashus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar