Tyvärr gjorde ju allt detta att helgen gick alldeles för fort, så nu sitter jag här ensam igen. Inte helt ensam naturligtvis, den lille huliganen ligger ju och sover i sin säng, men jag sitter här utan älskade.
Jag håller tummarna (och jag hoppas att ni som läser detta gör det med) att han får ett jobb lite närmare hemma snart för jag tycker inte alls det är roligt att varje söndag behöva pussa honom hejdå och sedan längta hela veckan fram till torsdag. Inte roligt alls.
Fast å andra sidan så kan jag hitta ljusglimtar med detta också (försöker ju vara en positiv människa för att ljusa upp tillvaron), jag får sova ordentligt om nätterna. Så ordentligt det nu går med en tvååring som drömmer massor och vaknar och är ledsen var och varannan natt. Men jag slipper i alla fall de där jävla snarkningarna. Snarkningarna från helvetet!
Ljusglimtar, ljusglimtar!
Ps. Helgen har dock inte bara lämnat efter sig glada minnen, sitter inte bara här ensam utan sitter här med halsont. Massor. Jävla skit!
