this is the first day of the rest of my life.

Om nästan snart exakt fem timmar lyfter planet mot Turkiet. Ännu en milstolpe i mitt liv. Jag har skrivit förut att 2011 har innehållit många bra saker och jag fortsätter med det. 2011 är året då det mesta händer. Inte bara tränarutbildning, fast jobb och framtida tränaryrket (har inte berättat om det och jag ber om ursäkt för det, men jag lovar att berätta allt om det när jag kommer tillbaka) utan nu ska jag för första gången i mitt tjugosjuåriga liv ut och resa.

Det är helt sjukt att jag äntligen ska få åka utomlands. Uppleva det som alla andra som varit någonstans pratar om. Jag ska få uppleva ett annat språk (visserligen pratas det olika språk här också, men ni förstår vad jag menar), en annan kultur, mat som inte smakar som hemma (eller vad vet jag egentligen?) och en sol som inte alls är densamma som hemma. Jag kan inte riktigt förstå att detta verkligen händer. Kommer nog inte riktigt förstå det förrän vi kommer fram. Om ens då. Allt kommer nog bara kännas som en dröm.

Och det finns ingen annan än världens bästa människa (okej, näst bästa, alla vet ju att jag är bäst) som jag skulle vilja uppleva detta med. Han är mitt allt och jag ser fram emot en hel vecka med en massa sol, värme och framförallt kärlek. Vilket år detta har varit och det är ju inte slut än på ett tag, så det kan ju hända en hel del mer och jag ser fram emot allt som väntar. Men allra först ser jag fram emot min allra första utlandsresa någonsin. Jag tror det börjar kännas nu. Men jag vet inte.

it's getting closer and closer.

Älskade är på väg hem med mat. Vi har inte så mycket mat hemma (förståeligt) så han fick fara på en matrunda. Det är bra för jag är hungrig som satan. Eller så är det något annat som känns i magen. Undra vad det kan vara...

Tid kvar tills flyget går:
5 timmar och 26 minuter

maybe this is how it is.

Jobbet har gått bra och jag har varit duktig även idag. Nu ska jag krypa ner bredvid älskade för en sista natt hemma på en vecka. Det börjar kännas lite, lite nu.