Palt.
Guds gåva till Norrlänningen. Eller ja, åtminstone Guds gåva till mig.
Alla som känner mig vet att palt är det bästa jag vet (i matväg i alla fall). De vet också att jag har världens bästa mamma som ALLTID gör palt till mig när jag kommer dit.
Men sist jag var hemma hos mamma var det julstök och en massa annat som kom i vägen så någon palt fick jag inte.
Jag tänkte hela tiden att jag skulle hinna komma hem en gång till innan Stockholm, men nu sitter jag här tre dagar innan resan och har inte tid till att åka hem.
När får jag palt nästa gång, började jag tänka. När jag kommer tillbaka från södern? Eller när mamma kommer ner och hälsar på? Det är ju jättelänge.. För hur längesen var det egentligen jag fick äta denna delikatess?
Shit alltså!
Men så kom det räddande samtalet tidigare idag.
Mickes mamma, Ingela. Hon ringde för att kolla till sin son (han är ju inte så ofta hemma på Enrisvägen längre så jag förstår henne.. ;)) och frågade då om vi var sugna på palt. Och Micke som har hört mitt tjat om att det kommer ju dröja skitlänge tills jag får äta palt igen, tittade på mig med ett leende och vidarebefordrade frågan till mig. Jag sprack upp i ett leende och jag kände kärlek.
Så på onsdag, ska jag och min älskade till Enrisvägen och äta palt.
Det är ju helt underbart, som sista måltid innan jag åker ner till staden där stress och snabbmat är a och o, får jag äta min underbara degklump.
Jag är så lycklig!
Ingela är min räddande ängel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar