Trettondagsafton.

Nu är det tretton dagar sen julklappspappret slets upp och bildade en hög på golvet framför mig.
Tretton dagar!
Det känns inte alls så lite. Det känns ungefär som att det är mitt i februari och att julen är långt borta. Men det har väl med åldern att göra, antar jag...

Om en dryg vecka sitter jag på flyget ner till huvudstaden för att visa vad jag kan.
Eller åtminstone visa mig för någon som inte har med skolan att göra. Om jag kommer att kunna något det återstår att se. Men något måste jag väl kunna?!
Åtta veckor!
Det känns länge. Känns hemskt länge med tanke på att Micke är kvar här uppe.
Men det kommer bli bra, det tror jag.
Allt kommer bli jobbigt, men vem har sagt att det ska vara enkelt och lätt att vara i ett förhållande? Prövningar är bara bra. Det är då som man verkligen får veta att man är menade för varandra och som det har känts nu de senaste månaderna så känns det som att vi verkligen är menade för varandra.
Usch, så bra han är alltså!

Fan. Jag borde egentligen inte sitta här och göra absolut ingenting. Jag borde göra hemtentan. Men hur mycket förstår jag av den? Ingenting.
Suck!
Om jag ändå vore smart och intelligent. Det hade varit så underbart skönt. Men Gud glömde ge mig de egenskaperna när han skapade mig. Det var dumt! Men jag kan inget göra åt det. Jag får helt enkelt försöka ordbajsa ihop något. Dock inte idag, jag får helt enkelt lämna in den senare (den ska vara inlämnad imorrn), jag har ju varit sämst när det kommer till deadlines tidigare under mina nästan tre år i skolan, så varför skulle jag helt plötsligt bli bra på det nu?

Jag är uttråkad. Det är inte bra.
Sitter och dricker Coca-Cola och äter ostbollar medan karln diskar (han blev också väldigt uttråkad), kan man ha roligare?
Svar: Nej!

Nä, nu måste jag sluta.
Kan inte sitta och knappra mer. Måste nog gå och pussa på honom, han är så söt där han står i köket i endast linne och kalsonger.
Grrr! ;)