Glömskan är helt otrolig. Jag vet inte hur många gånger jag fått vända om med bilen och hämta saker jag glömt de senaste dagarna (och inte bara de senaste dagarna, det händer rätt ofta faktiskt). Det skulle inte förvåna mig om en av farhågorna inför att bli mamma blir verklighet. Nämligen att jag ska glömma sonen någonstans.
Nåväl, angående glömskan så glömde jag helt bort att det i lördags var exakt ett år sedan vi fick nycklarna till vårat underbara hus. Ett helt år har vi fått bo där (och många fler kommer det att bli) och jag trivs mer och mer för varje dag som går. Sedan att jag bor med världens bästa pojkar gör ju allting faktiskt ännu bättre.
Nu ska jag fortsätta med det jag blivit helvetes bra på sedan jag började jobba som taltidningsredaktör. Och jag pratar inte om att prata och läsa, utan jag pratar om att vänta. Vänta på sidor. Alltid detta jävla väntande. Det är så helvetes irriterande (förlåt för alla "helvetes" förresten). Jag har dock lite sällskap med mig i mitt väntande. Robert Gustafssons biografi. Har inte kommit så långt, men det jag har hunnit läsa har fått mig att vilja skita i jobbet och fara hem och ligga och läsa hela natten istället.
Fast jag vet att det är dumt av två anledningar. Dels tror jag inte de blir så glada på jobbet och dels skulle det inte vara så smart att ligga vaken hela natten när sonen tycker att sovmorgon är för fegisar. Så jag får snällt läsa medan sidorna gör någonting annat (jobbsidorna alltså) och sedan sova resten av natten. Sova är för övrigt en av mina favoritsysselsättningar. Ifall ni inte visste det.
Ps. Det kom en sida medan jag skrev allt detta. Så bra. Bara nitton kvar då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar