Precis ett år sedan det verkligen startade. Det som skulle sluta i det bästa. Smärtan som följde från och med nu är visserligen diffus och det var vid tillfället rätt obekvämt, men det var ändå en smärta jag skulle kunna gå igenom fler gånger.
Det dröjer dock ett drygt dygn innan mötet sker. Men bollen är i rullning och det bästa som hänt oss är verkligen på väg ut.
Lugnet som jag hade är jag fortfarande överraskad över. Jag har hela mitt liv trott att det skulle vara det värsta jag skulle vara med om, men så här i efterhand var det inte alls så farligt som jag målat upp det. Nu hade jag ju bedövning, men ändå. Det är fortfarande nästan ett år efteråt en gåta att jag verkligen inte drabbades av panik som jag så många gånger drömt att jag skulle göra.
Smärtan börjar på riktigt och om ett drygt dygn är det dags att mötas.
Jag och han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar