drömma går ju.

Den lilla huliganen har äntligen börjat sova lite längre på mornarna (halv nio är betydligt bättre än halv sex). Tyvärr har jag inte riktigt fått njuta av det på grund av jobb i veckan. Men idag börjar jag inte förrän 12 (sjätte dagen av nio) så jag såg verkligen fram emot att få sova. Hade till och med "kastat" ut älskade på soffan för att eliminera störningsmoment.

Men tydligen hade huliganen inte alls samma planer som sin otroligt trötta mamma. Tjugo över fem vaknade han och klagade på ont i örat och skulle prompt ha medicin och medan jag gjorde i ordning lite av den varan klev han upp och såg sin pappa sovandes på soffan. Och eftersom han är inne i en extrem pappa-period (pappa hela tiden och det är nästan som att jag inte finns) vägrade han komma tillbaka till sängen.

Jag la mig och somnade om, men tio i sju åkte älskade på jobbet och jag var tvungen att kliva upp. Suck.

Imorgon väntar också jobb från klockan sju och förra lördagen sov de till halv nio medan jag jobbade. Säkert blir det samma  sak imorgon och jag kan tycka att det är lite orättvist. Jag för hoppas på söndag morgon istället.

Dock är jag ju sådan att jag försöker hitta ljusglimtar i allt och den här ljusglimten har kanske inte med ovanstående att göra, men det är ändå en ljuspunkt. Siffrorna på vågen har än en gång letat sig ett snäpp neråt. Och eftersom jag varit förkyld till och från sedan december har träningen legat åt sidan, så siffertappet beror helt och fullt på kosten. Har försökt dra ner på det onödiga sockret (som är min akilleshäl) och det verkar ju gå rätt bra. Och får jag nu bli frisk och kunna börja träna igen kommer det förhoppningsvis gå ännu fortare neråt. Det gillar jag!

tre är bättre än två.

Känslan som infinner sig när middagen är uppäten och man själv slipper ta hand om disken. En söndag.

Det var rätt längesen den braiga känslan infann sig en söndag. Och jag älskar det.

tid för njutning.

Har försökt få barnvakt till ikväll då jag blev lite festsugen (det händer typ inte ofta nuförtiden). Tyvärr gick det inte så bra på den fronten. Men när jag vaknade på morgonen insåg jag att det nog var lika bra för jag har tyvärr fått besök av febern. Har känt mig hängig och har haft halsont sedan i torsdags och var väl inte särskilt förvånad att den dök upp. Men lik förbannat är den ovälkommen.

Älskade och den lilla huliganen åkte iväg till Nimbys med kusinerna och jag stannade hemma av ovanstående anledning. Men nu fick jag helt plötsligt en hel del egentid. Alternativen är många och efter att ha städat undan efter gårdagens tacomiddag sitter jag nu här och funderar på vad jag ska göra med all denna ensamma tid hemma. Dock tror jag ändå att det blir alternativet ligga i soffan och se serier, för hur ofta har jag tid med det just nu? Typ aldrig. Kvällarna blir kortare och kortare (jag går alltså och lägger mig tidigare och tidigare) och dagarna försvinner i ett virrvarr av jobb, plugg och mammasysslor.

Så nu ska jag unna mig lite tid i soffan och några av alla serierna jag följer. Har lite att ta igen och det är ju ett ypperligt tillfälle att beta av dem och ligger jag i soffan kan jag slumra till ibland också och det skadar verkligen inte.

mörka ringar under ögonen är nya trenden.

Kan ju dock inte säga att jag är lika lyrisk över hans hemkomst just nu. Snarkningarna har blivit än värre och jag har sovit som en kratta. Trots öronproppar. Kring sextiden fick mina sparkar resultat och han avlägsnade sig till bäddsoffan.

Tyvärr hjälpte inte detta med min sömn för den lilla huliganen vaknade och blev alldeles förtvivlad över att pappa försvann. Han lugnade dock ner sig men att somna om fanns inte med i hans planer. Strax efter sju slog jag igång en film åt honom och jag hann somna om. I typ tjugo minuter sedan var det bara att inse att det här får bli en sådan dag.

Men gissa vem som ska kliva upp med huliganen imorgon? Och gissa vem som inte får sova i sovrummet inatt?

utan varandra.

Jobbat sex dagar i rad. Tre kvällar och tre långa dagar. Svärföräldrarna har ställt upp varenda dag och jag är de evigt tacksam för det. Det känns som att jag inte träffat min son på hela veckan så imorgon ska vi ta en mamma-son-dag. Tyvärr verkar det bli en innedag då norrmännen skickat hit en galen storm vid namn Ole. Men inneaktiviteter finns det gott om så det blir nog ingen fara. Jag undrar dock om jag kommer kunna sova för det låter som om Ole försöker ta sig in i huset och jag har inga problem med norrmän men jag vet inte om jag vill ha just denna norrman i mitt hus. Helst inte ens utanför.

Älskade är i Jokkmokk och åkte direkt dit från Gällivare och åker direkt tillbaka imorgon. Behöver jag säga att jag verkligen önskar att det vore torsdag imorgon?

Måste nog släcka lampan nu och försöka ignorera Oles framfart för hjärnan är inte riktigt där. Om den någonsin är där.

en morgon som många andra.

Det var tur att jag somnade strax efter tio igår för morgonen började tydligen halv sju. Då tyckte min hjärna att det var färdigsovet. Försökte verkligen göra allt för att somna om men efter tjugo minuter var det verkligen färdigsovet för då vaknade den lilla huliganen. Veckans alla tidiga uppstigningar sitter kvar i oss båda. Jag hoppas dock de är borta imorrn för det blir så långa dagar när man vaknar så tidigt.

Just nu håller huliganen på att brottas med sin jätteödla här bredvid mig i sängen så min tanke om att ligga kvar och mysa en stund verkar jag bara få drömma om.
Livet som småbarnsförälder.

löpning, svett och tårar.

Helgen gick som vanligt alldeles för fort. Men vi fick kramas och pussas litegrann i alla fall och den lille huliganen var gladast i världen över att ha pappan hemma en stund.

Idag har hittillis varit en bra dag. Åtta timmars sammanhängande sömn (förutom den lilla minuten jag vaknade av att huliganen rullade över mig och drömde något konstigt) och sedan gick löprundan hur bra som helst. Köpte nya skor i fredags och jag tror det var de som gjorde det. För idag sprang jag på 17.02 och det var längesen det hände. Bara fortsätta jobba så att jag kan komma ner i samma siffror jag hade i fjol.

Jaja, nu ska jag snart hämta hem yrvädret från förskolan. Det var tårar vid lämning, som så många gånger förr (vet inte vad det beror på, men förhoppningsvis går det över) men lika ofta som det är tårar vid lämning vill han inte åka hem när jag hämtar honom. Konstigt det där!

något att se fram emot.

Jobb måndag kväll. Match tisdag kväll. Jobb onsdag kväll. Jobb torsdag kväll.
Jag längtar tills på fredag. Inte bara för att det är just fredag.  Inte heller för att älskade kommer hem. Okej, jag längtar visst tills han kommer hem. Självklart.  Men det är inte bara därför. Jag längtar efter att få natta mitt barn. Läsa saga för honom, kramas och pussas med honom, höra honom säga "äksa däj" (mitt hjärta smälter varje gång) och bara ligga bredvid och titta på honom medan sömnen sköljer över honom.

Men jag tjänar ju i alla fall pengar medan jag är borta från honom.
Ljusglimtar, ljusglimtar.

tillsammans för alltid.

Två år.

De bästa åren i mitt liv

Även om det stundtals varit slita-håret-varning har kärleken aldrig sinat. Snarare har den bara blivit starkare. Att varje dag tillsammans få utforska, utvecklas och inspireras gör mig till en bättre människa.

Du gör mig glad, ledsen, arg, irriterad, lycklig och framförallt gör du mig rikare för varje dag som går.

Du är vårt allt.

Mamma och pappa älskar dig mest av allt i hela världen.

Grattis på Din dag älskade, älskade gryn!

♥♥♥

ett välbevarat minne.

Har lite svårt att förstå att det nu är två år sedan allting startade.

en trött fredag.

Uppstigning klockan 06.18 är fan alldeles för tidigt. Speciellt när jag inte somnade förrän närmare två-halv tre.
Tur det finns tecknat så man åtminstone slipper springa och jaga honom.

ordbajseri.

Bloggen har legat nere på grund av dålig motivation och noll inspiration.

Förkylningen är fortfarande en efterhängsen jävel. Fick penicillin för någon vecka sedan då de misstänkte mykoplasma. Och pillrena hjälpte och jag blev snor- och hostfri och kände att livet började vända och ljuset återkom.

I typ fyra dagar. Då kom helvetet tillbaka. Fortfarande snor, snor, snor, snor och hosta. Fast det är bättre än det varit. Hostan är som värst på kvällarna och jag hostar väldigt sporadiskt under dagarna. Snoret gör mig vansinnig men jag kan leva med det så länge jag slipper halsont och annat djävulskap.

Annars då? Ja, vad ska jag säga. Dagarna ser exakt likadana ut. Vaknar på morgonen (tiden varierar beroende på när sonen vaknar, men det är någonstans mellan 7-8), frukost för sonen, lämna på förskolan, frukost för mig, donar på hemma eller slappar i soffan, hämtning på förskolan, sövning av son, lunch för mig, soffhäng eller plocka/städa/dona i hemmet (det senare är mer sällsynt dock), mellis för huliganen som vaknat från sin nap, bus och lek, laga middag, mer bus och lek, nattning av son, soffhäng och sedan godnatt.

Alla dagar ser ut precis så. På helgerna ser de lite annorlunda ut dock eftersom det inte är någon förskola, men i övrigt exakt likadant.

Behöver jag säga att jag börjar bli less? De borde göra om SAOL och sätta in en bild på mig när man slår upp ordet "rastlös".

På jobbfronten står det så jävla stilla att jag börjar tro att mina ansökningar fastnar någonstans i cyberrymden och inte riktigt hittar fram till rätt mottagare. Eller så är det bara för att jag är så jävla frikkin' tråkig att rekryterarna bara bläddrar förbi mig. Skulle tro på det senare tyvärr.

Träningsfronten står lika stilla. På grund av ovannämnda sjukdomshistoria har jag inte kunnat träna sedan nyårsafton och det suger. Men jag hoppas att det vänder snart för jag håller på att bli galen. Och inte för att glömma - tjock!

Tog cykeln igår när jag skulle hämta sonen och det var så jävla jobbigt så jag trodde jag skulle avlida. Och jag överdriver fan inte.

Nåväl, det blev jävligt långt det här men jag känner att jag behövde få ur mig en hel del. Tänkte väl försöka ta upp bloggandet igen. Jag har ju som ingenting annat för mig. Typ.

löste ett problem i alla fall.

Bäddade i datarummet för älskade igår för att slippa de där jävla snarkningarna. Känner att jag behöver få sova en hel natt då det inte blivit så de senaste två veckorna typ.

Tyvärr hjälpte det inte. Mot snarkningarna hjälpte det naturligtvis, men den lilla huliganen tyckte inte att mamma skulle få sova ordentligt. Så jag fick sängkamrat i alla fall. Och för att göra det än mer jävligt så vaknade han strax innan sju (brukar sova till minst åtta i alla fall).

Blir en powernap efter herrstafetten. Om det nu inte blir guld då kan det hända att pulsen blir svår att få ner.

mitt namns dag.

Anna-dagen idag. Alltså min (och alla andra med samma namn förstås) dag.
Vad är bättre att fira den om inte med ett litet pass på gymmet (träffade en PT förra veckan och fick ett rätt kul program att följa) och sedan färdigställa köket? Eller det är inte helt klart då det fattas någon list och någon passbit, men i det stora hela är det klart och jag är så lycklig. Varje gång jag kliver in i köket nu fylls jag av lycka och värme. Och jag lovar att lägga ut bilder när det är helt klart.

Annars är det förkylt igen. Dock inte jag, men det hade nästan hellre fått vara jag som snorade och hostade. Det blir så satans gnälligt och den här vägra-sova-fast-jag-är-så-trött-att-jag-knappt-orkar-hålla-ögonen-öppna-fasen är inte rolig. Usch och fy! Men den här gången behöver jag inte ta hand om allt det själv och det är grymt skönt, för jag tror jag hade gått in i den berömda väggen då.

Nåväl, det är en dag imorgon också och även om den lille huliganen brukar sova till halv åtta-åtta på morgnarna (peppar, peppar...) är det lika bra att besöka drömmarnas värld. För inte blir det åtta sammanhängande timmars sömn inte. Det kommer vaknas och bökas. Som vanligt.

Godnatt!

men lämna mig för fan i fred!

Okej en liten rapport från sjukstugan kanske är på sin plats?
Febern stannade en och en halv dag typ innan den drog iväg till någon annan stackare. Tyvärr blev jag inte lämnad i fred efter det utan då tyckte både halsontet och snoret att det var fritt fram att komma.

Och tyvärr blir inte halsontet bättre med det jobb jag har och jag känner att jag inte kan missa mer jobbtillfällen nu när det snart är slut på sådana (förhoppningsvis inte så länge).

Sedan att den lille huliganen också blev förkyld i helgen och fick vara hemma från förskolan idag har inte förbättrat halsontet. Det blir mycket "nej!", "lägg tillbaka den där", "du får inte vara där", "NEEEJ!!!" om dagarna. Inte de bästa förutsättningarna att bli frisk kanske.

Men imorrn är det förskoletajm och det betyder att jag dels för sova (yeay!) och dels att rösten får vila. Det behövs eftersom jag jobbar två dagar till innan en dag ledigt och ytterligare en dag innan fyra dagars ledighet. Usch och fy! Varför kunde inte detta komma nästa månad när jag ändå inte har något annat för mig?

En annan sak som suger är att älskades semester tog slut i fredags och ännu mer sugigt är att han idag var tvungen att åka söderut för att laga ett trasigt blad. Det betyder alltså att jag idag var tvungen att ta hand om den lille huliganen (som förutom ett ton snor i näsan är fullt frisk och därför inte lugn en sekund) och efter att ha vaknat kvart över sex (jobbade igår) och sedan inte fått mer än typ tjugo minuters sömn under dagen kan jag ju säga att mina ögon svider som aldrig förr. Jag gör allt i min makt för att inte somna i studion.

Behöver jag säga att jag längtar tills barnet är på förskolan imorrn? Som jag ska sova. Men då kommer jag väl inte att kunna sova bara för det. Skulle då inte förvåna mig.

Dagar kvar:

4 5 6 7 8

inget svart den här gången.

Att skolas in på förskolan tär verkligen på krafterna. Barnet somnade ovaggat strax före sju (det är tidigare än vanligt) och jag tänkte göra ett nytt försök att gå och sova tidigt. Förhoppningsvis slipper jag strömavbrott den här gången. Fast nu är ju älskade hemma så jag är inte rädd. Men bara för det behöver det ju inte bli strömavbrott, ifall nu strömmen tänkte vara lite busig.

Imorgon fortsätter inskolningen och då ska vi lämna honom en stund för första gången. Kommer nog bli lite jobbigt. För mig alltså. Han kommer inte märka att vi inte är där. Mammas stora kille!

Dagar kvar:

21 20 19 18 17

den tredje årstiden.

Lagom till skolstarten (sonens alltså, jag har gått klart skola) kom höstrusket. Har fått sova med täcke i natt (har annars bara sovit med påslakanet) och regnet har öst ner sedan imorse och tyvärr verkar det inte bli något uppehåll på ett tag.

Inskolningen gick bra. Nu var det ju inte så avancerat just idag då vi bara var där en dryg timme. Det kommer nog bli värre då vi ska lämna honom. För mig alltså.

Dagar kvar:

22 21 20 19 18

mörker är inte min grej.

Jaha. Hur blev då natten? Gav den mig det jag som mest behöver? Nja skulle jag vilja svara. Den blev konstig tack vare strömavbrottet som drabbade större delen av stan igårkväll.

Ligger och läser min bok (som är rätt så spännande och jag förstår inte varför jag aldrig lär mig att inte läsa spännande böcker när jag är hemma ensam och jävligt mörkrädd) med lite soft musik på datorn. Helt plöstligt blir det svart. Eller inte helt svart eftersom datorn fortsätter lysa tack vare batteriet (som förövrigt inte alls är så bra så jag är glad att den lyste den lilla stunden i alla fall). Jag får en släng av lättare panik. Det är verkligen kolmörkt (förutom för datorn då förstås) och jag börjar tänka tankar som att det är någon som slagit av strömmen för att kunna komma in i huset och göra gud vet vad.

Men efter en stunds hjärtklappning vågar jag mig ut ur sovrummet och inser då att hela kvarteret är svart och då blir jag lite lugnare. Men ändå inte. Får tag på min klippa i livet (näst efter älskade såklart) som även han har strömavbrott på sitt håll på andra sidan stan. Det gör mig ännu lite lugnare (men hjärtat bankar rätt så rejält kan jag lova). Vi pratar en stund och innan vi hinner lägga på återvänder strömmen och jag kan andas ut. I alla fall lite. Rädslan att någon ändå ska ta sig in är enorm och jag är rädd att det svarta ska komma tillbaka.

Jag samlar ihop lite ljus och en tändare. Laddar ner en ficklamps-app till telefonen ifall det skulle hända igen. Borde kunna somna. Men sonen vaknar och är lite ledsen. Tar honom till stora sängen (och bullar upp en massa kuddar på älskades sida så att han inte ska ramla ner om jag inte skulle vakna av att han bökar) och där somnar han lika fort han lägger ner sitt söta lilla huvud. Borde kunna somna nu då. Nej. Slår igång lite Big Bang Theory för att få något roligt att tänka på. Fungerar sådär. Rädslan är kvar och nu har ännu ett jag-kan-inte-somna-hinder tillkommit. Sonen. Han sover men rör sig som om han vore i en torktumlare. Runt, runt, runt. Och nära ska han helst ligga. Men jag är så mesig av mig så jag vill ha honom nära ifall något skulle hända (för han kan ju verkligen försvara mig den lille huliganen).

Somnar tillslut (klockan har hunnit bli kring tolv), men vaknar en gång i kvarten känns det som, av ett ben eller en arm i huvudet. Tillslut klarar jag inte av det mer och flyttar tillbaka sonen till sin säng. Somnar och sover rätt okej tills vällingen ska förtäras kring tre. Sover sedan till sju då jag vaknar av att jag fryser. Kan inte somna om och sonen vaknar en halvtimme senare.

Så, så utvilad vill jag väl inte kalla mig. Men vi låg och myste en timme i sängen imorse och då kunde jag vila ögonen medan Musse Pigg och hans vänner underhöll min son (och nej jag somnade inte, jag hade full kontroll trots att ögonen var stängda, så ni inte tror något annat).

Så det var det.
Det blev en novell typ och jag ber om ursäkt, men jag tvingar ju ingen att läsa klart om man inte vill.
Nu ska jag återgå till jobbet och hoppas att sidorna inte krånglar idag (både torsdag och fredag var jag rätt så arg när jag åkte hem för att de är segare än segast på att skicka sidor).
Älskade kommer hem om några timmar och jag vill hem så fort som möjligt för att kramas. Men så klart är det mest sömnen som lockar för imorrn blir det ingen sovmorgon (som om det någonsin blir det nuförtiden) för imorrn är det inskolningsdags. Shit pommes frites så fort tiden gått! Huvva!

(Och här kommer favoriten i repris (i alla fall min favorit)):

Dagar kvar:

23 22 21 20 19

måtte det gå över snart.

Efter två dagar med huset fullt av folk är jag helt slut. Tänderna är borstade och jag har redan krupit ner under täcket. Fast ska jag vara ärlig har jag legat här i nästan en och en halv timme redan, men jag har haft det roliga uppdraget att försöka söva en envis, övertrött och ovanligt tjorvig numera ettårig huligan. Puh är allt jag kan säga.

En dryg vecka har det varit bortskänkes-nivå på ungen vid läggdags. Tror det är tänder alternativt växtvärk eller både och som spökar. Men vilken orsak det än må vara är det lika frustrerande varje kväll. Jag menar hur svårt är det att sova när man är trött?

Jaja eftersom han nu verkar ha somnat (fast helt avslappnad är jag inte för jag har blivit lurad av tystnaden alltför många gånger) ska jag slå igång någon serie eller film. Jag hoppas på en natt med god sömn och fina drömmar. Vi får väl se imorrn när jag vaknar hur det blev med den saken.

ingen vanlig dag.

Livet är inte längre vad det en gång var. Det har fötts en liten krabat med tio fingrar, tio tår och en liten snopp. Röda hårstrån kan skönjas på hans vackra hjässa. En pappa klipper navelsträngen. En mamma ligger och pustar och gråter och är trött, svettig, klibbig, varm, kladdig och i chock att hon faktiskt klarade av det. Den lilla krabaten får efter lite omsorg av de snälla tanterna lägga sig på sin mammas bröst. Mamman fortsätter gråta. Tårar av glädje.

Den allra finaste, vackraste, kladdigaste, lagomt stora och alldeles, alldeles underbara lilla kille är äntligen här.

Och nu har det gått ett helt år. Ett år som har varit helt omtumlande och underbart. Att bli tre är verkligen en omställning och för en som tycker om att sova (typ jag) är det verkligen någonting alldeles speciellt att bli tre. Men all sömnbrist och alla stunder av irritation, frustration och tårar kan inte på något vis mäta sig med all den glädje, värme och ovillkorlig kärlek som präglat oss sedan den här dagen för ett år sedan.

Han är det allra bästa och självklart är jag partisk när jag säger det och jag är så lycklig att han kom till oss. Våran lilla huligan som precis nu fyller ett år!

"Mamma och pappa älskar dig mer än någonting annat i hela världen. Du har skänkt oss så mycket under detta år och vi ser fram emot vad du ska ge oss alla åren som kommer härnäst. Alla dagar, timmar, minuter, sekunder med dig är tid som aldrig kommer glömmas och alltid finnas där att tänka tillbaka på.
Tack för att du är våran son och att vi får vara dina föräldrar. Tack för att du finns i vårat liv. Vi ska göra allt för att ditt liv ska bli det bästa. Vi ska göra allt för att du ska få ha det bästa. Vi ska göra allt för att du aldrig ska behöva känna dig ensam eller ledsen. På samma sätt som du har gett oss kärlek, glädje och värme kommer vi att återgälda det miljoner gånger om.
Du är vårt allt! ♥"