bra sällskap underlättar.

Efter en trevlig kväll i goda vänners lag är jag nu hemma i min trygga vrå. Att cykla hem var skönt men är man frusen och mörkrädd var det lite läskigt ändå.

Som tur var hade jag sällskap av världens bästa Sam Smith. Han är min nya musikaliska crush.

Jo just det, jag tog in tvätten nu när han kom hem. Med pannlampa. Måste ha sett rätt kul ut. Och jag stressade som satan för jag trodde någon skulle hoppa ut från buskaget. Jävla mörker!

ett stort mörker.

Helt plötsligt blev det helt svart. Eller kanske inte helt svart eftersom det är rätt ljust ute, men svart i den benämningen att strömmen försvann.

Min första reaktion var att kolla om grannens fönsterlampor också var svarta. Det var dem. Alltså inte bara hos oss. Puh!
Sedan blev jag lättad att det inte är mörkt ute också (har ju hänt en gång tidigare i vintras och jag var ensam hemma, inte kul kan jag säga) för då hade det varit jobbigt då älskade inte är hemma för tillfället.

Nästa tanke var att vällingen inte kunde värmas i mikron. Inte heller kunde jag koka vatten i vattenkokaren. Och inte heller på spisen. Som tur är verkar huliganen (som för övrigt har haft sin första feberfria dag sedan i onsdags) vara inne i en fas då han inte äter välling vid läggdags. Förhoppningsvis är denna kväll inkluderad i den fasen (och än så länge verkar det gå rätt bra för det är tyst från hans rum *peppar, peppar...*).

Jag hoppas att strömmen kommer tillbaka inom en halvtimme för favoritprogrammet går ju på teve och jag har längtat hela dagen.
Men jag har ju annars min bok. Det är tur det för att bara sitta i "mörkret" och stirra låter inte alls roligt.

blåst.

Jag är väldigt glad att jag inte är ensam hemma. Den här blåsten gör mig inte riktigt mindre mörkrädd. Det riktigt dånar utanför husknuten. Fy fan!

paranoid borde vara mitt mellannamn.

Läste precis att det varit inbrott idag i Öjebyn och älskade tog ingen nyckel när han for och spelade badminton. Det betyder att jag inte låste dörren när jag gick och la mig. Kommer jag att kunna somna innan han är hemma? Hm... Nej!

Och inte blir det bättre av att det låter som att det smyger runt någon på altanen. Fast jag vet att det bara droppar från taket slår hjärtat ett extra slag varje gång det låter. Snacka om att skrämma upp sig själv.

Hoppas älskade inte är alltför långt borta.

mörker är inte min grej.

Jaha. Hur blev då natten? Gav den mig det jag som mest behöver? Nja skulle jag vilja svara. Den blev konstig tack vare strömavbrottet som drabbade större delen av stan igårkväll.

Ligger och läser min bok (som är rätt så spännande och jag förstår inte varför jag aldrig lär mig att inte läsa spännande böcker när jag är hemma ensam och jävligt mörkrädd) med lite soft musik på datorn. Helt plöstligt blir det svart. Eller inte helt svart eftersom datorn fortsätter lysa tack vare batteriet (som förövrigt inte alls är så bra så jag är glad att den lyste den lilla stunden i alla fall). Jag får en släng av lättare panik. Det är verkligen kolmörkt (förutom för datorn då förstås) och jag börjar tänka tankar som att det är någon som slagit av strömmen för att kunna komma in i huset och göra gud vet vad.

Men efter en stunds hjärtklappning vågar jag mig ut ur sovrummet och inser då att hela kvarteret är svart och då blir jag lite lugnare. Men ändå inte. Får tag på min klippa i livet (näst efter älskade såklart) som även han har strömavbrott på sitt håll på andra sidan stan. Det gör mig ännu lite lugnare (men hjärtat bankar rätt så rejält kan jag lova). Vi pratar en stund och innan vi hinner lägga på återvänder strömmen och jag kan andas ut. I alla fall lite. Rädslan att någon ändå ska ta sig in är enorm och jag är rädd att det svarta ska komma tillbaka.

Jag samlar ihop lite ljus och en tändare. Laddar ner en ficklamps-app till telefonen ifall det skulle hända igen. Borde kunna somna. Men sonen vaknar och är lite ledsen. Tar honom till stora sängen (och bullar upp en massa kuddar på älskades sida så att han inte ska ramla ner om jag inte skulle vakna av att han bökar) och där somnar han lika fort han lägger ner sitt söta lilla huvud. Borde kunna somna nu då. Nej. Slår igång lite Big Bang Theory för att få något roligt att tänka på. Fungerar sådär. Rädslan är kvar och nu har ännu ett jag-kan-inte-somna-hinder tillkommit. Sonen. Han sover men rör sig som om han vore i en torktumlare. Runt, runt, runt. Och nära ska han helst ligga. Men jag är så mesig av mig så jag vill ha honom nära ifall något skulle hända (för han kan ju verkligen försvara mig den lille huliganen).

Somnar tillslut (klockan har hunnit bli kring tolv), men vaknar en gång i kvarten känns det som, av ett ben eller en arm i huvudet. Tillslut klarar jag inte av det mer och flyttar tillbaka sonen till sin säng. Somnar och sover rätt okej tills vällingen ska förtäras kring tre. Sover sedan till sju då jag vaknar av att jag fryser. Kan inte somna om och sonen vaknar en halvtimme senare.

Så, så utvilad vill jag väl inte kalla mig. Men vi låg och myste en timme i sängen imorse och då kunde jag vila ögonen medan Musse Pigg och hans vänner underhöll min son (och nej jag somnade inte, jag hade full kontroll trots att ögonen var stängda, så ni inte tror något annat).

Så det var det.
Det blev en novell typ och jag ber om ursäkt, men jag tvingar ju ingen att läsa klart om man inte vill.
Nu ska jag återgå till jobbet och hoppas att sidorna inte krånglar idag (både torsdag och fredag var jag rätt så arg när jag åkte hem för att de är segare än segast på att skicka sidor).
Älskade kommer hem om några timmar och jag vill hem så fort som möjligt för att kramas. Men så klart är det mest sömnen som lockar för imorrn blir det ingen sovmorgon (som om det någonsin blir det nuförtiden) för imorrn är det inskolningsdags. Shit pommes frites så fort tiden gått! Huvva!

(Och här kommer favoriten i repris (i alla fall min favorit)):

Dagar kvar:

23 22 21 20 19

counting down.

Det är rätt härligt att kliva ut genom dörren och känna ljumma vindar som slår mot ansiktet (tyvärr rätt starka vindar ikväll, men de var i alla fall inte kalla). Det är sommar det. Tyvärr började det regna innan jag hunnit hem, men det är i alla fall varmt.

Det är dock mindre härligt att komma hem till ett tomt hus. Försöker att inte vara så mörkrädd och än så länge går det bra. Men tio dagar går väl fort, eller hur?

I know I can.

Att renbädda, läsa en bok som inte handlar om ond bråd död och försöka tänka på att det inte är något farligt bara för att det råkar vara lite mörkare än under dagen, hjälpte faktiskt. Har sovit väldigt bra och det var inte lika jobbigt att komma hem till ett halvmörkt (hade några lampor tända så klart) hus inatt.

Tyvärr blev jag väckt av telefonen för en dryg timme sedan och det var inte riktigt vad jag hade planerat. Och att somna om efteråt var ingen hit då hungern satte fart och min kompis tyckte tydligen inte heller att jag skulle sova så mycket mer. Suck. Men nu har jag fått i mig lite mat och kompisen verkar ha lugnat ner sig, så jag ska återgå till sängen och läsa lite och kanske att jag kan sova en stund till. Annars är jag ju ledig så jag kan ju sova tidigt ikväll istället.

Dagar kvar:
Älskade - Imorrn! Imorrn! Imorrn!
Inläsning - 33

I will try.

En otroligt seg arbetskväll är nu till ända (i alla fall om några få minuter). Och tack vare att Jesus flög till himlen för en herrans massa år sedan är jag nu ledig i tre dagar. Hur underbart som helst. Jag ska fira det genom att försöka att inte vara så jävla mörkrädd när jag kommer hem. Får se hur jag lyckas med det.

fear of the dark.

Inte alls lika utvilad och fräsch idag. Men det beror helt enkelt på att jag hade svårt att somna igår. Dels läste jag ut boken (vilket jag inte ska göra när jag ska sova, för jag ligger bara och tänker på den istället för att sova) och dels är jag så satans mörkrädd att jag inte riktigt kan slappna av.

Måste göra någonting åt detta för det börjar eskalera. Men det är nya ljud nu när vi bor i hus och jag triggar upp mig själv hela tiden. Måste verkligen sluta med det för jag kommer vara en hel del ensam och om jag inte ska bli alldeles jävla knäpp av för lite sömn måste jag sluta vara så jävla hamig. Någon som har något bra tips på vad jag kan göra för att "bota" min mörkerrädsla?

Dagar kvar:
Älskade - 2
Inläsning - 34 

don't go there.

Äntligen är tidningen på väg. Jag blir så gud förbannad på de nere i Västerås att jag har bestämt mig att aldrig åka dit. Ensam kvar är jag och det är beckmörkt ute. Så jävla läskigt. Men nu är jag ledig fram till på söndag. Så jävla underbart!

get me out of here.

Det hjälpte att blogga argt. Sidorna kom och nu håller tidningen på att skickas. Skönt. Vill inte vara kvar här. Det är så jävla läskigt att sitta här alldeles ensam. Det knakar och låter överallt och för en stund sedan lät det som ett barn som grät. Scary!