För ungefär sex år sedan vaknade allt. Vaknade till liv och visade sig då och då. Oftast vid tillfällen då det inte borde vara där. Helvetet bröt lös. Skrik, gråt och smäll i dörrar blev alltid avslutningen på besöket. Och varje gång mådde jag lika dåligt. Analyserade och insåg att allting bara var ett barnsligt försök att få bekräftelse.
Men det har nu varit lugnt sen dess. Inga spår av någonting dåligt på flera år. Tills nu. Varför komma nu och störa i min (egentligen) underbara tillvaro? Jag trodde att allting försvann med allt det andra för sju år sedan. Men icke. Det har tydligen bara legat och väntat på ett tillfälle att slå till. Det hemska med det hela är att det inte bara har varit ett besök de senaste månaderna, utan flera otaliga besök. Alltid lika hemska och alltid samma avslut.
Jag är så barnslig och löjlig ibland. Allting förstoras upp och det är då som allting vaknar till liv. Monstret. Det lilla Monstret som förstör allting i sin väg. Varför kan jag inte inse att om det fortsätter på det här viset kommer jag inte ha någonting kvar i slutändan? Allting kommer ta slut. Alla drömmar, all lycka, kommer så småningom försvinna. Monstret gör inte bara mig olycklig och värdelös, det förstör även det bästa i mitt liv. Även om det ännu inte förstört någonting har det satt spår och när som helst kan orden, som jag fruktar mest i hela världen, sägas.
Jag måste börja tygla mina känslor. Min vrede. Min besvikelse. Jag måste börja lära mig tygla monstret igen. Jag lyckades förut. Det har inte visat sig på sju år. Men nu, när jag äntligen slappnar av och njuter av livet, kommer det tillbaka som ett hårt slag i magen. Var kommer allting ifrån? Jag trodde att jag hade växt ifrån allting dåligt. Varför kan jag inte bara slappna av och se positivt på saken?
Kanske är bra att dagen och natten kommer bli ensam. Behöver tid att tänka. Tänka på vad som egentligen hände i morse och alla andra dagar som det blivit likadant. Tänka ut en lösning på allting. Varför kan jag inte bara vara nöjd med hur det är? För egentligen är det ju ingenting som är fel. Det är bara jag som överreagerar. Varför vill jag ha någonting som jag vet att jag egentligen redan har?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar