Här sitter jag i min ensamhet med en näsa som inte kan sluta rinna, en hals som uppenbarligen gillar att retas och ett par ögon som verkligen skulle behöva semester. Återigen har förkylningen dragit in mig i sin famn. Det är ingen warm and fuzzy famn. Den är otrevlig, oförskämd och jävligt irriterande. Kroppen känns febrig, men tempen visar normal temperatur.
Runt omkring mig råder tystnad. Bara surret från datorn når mina halvdöva öron. Förkylningen har tagit dem också. Satt ett lock över dem som gör att jag hör allting hälften så högt som vanligt. Mitt huvud är fullt av tankar. Tankar om hur denna vår egentligen kommer bli.
Jag måste leta i mitt guldfiskminne hur det var när jag fortfarande tyckte att plugga var hur kul som helst, när lata dagar inte fanns och varje dag var en lycka. För nu finns varken tid eller plats för mitt lata jag. Böcker ska läsas, meningar ska skrivas, frågor behöver svar och gamla människor räknar med min fulla uppmärksamhet.
Men trots allt detta känner jag mig ändå uppåt. Bakom allt pluggande och jobbande ser jag ändå en ljusare tid. En tid då jag förmodligen (eller snarare förhoppningsvis) har lagt skolan och allt vad det heter bakom mig och kan se fram emot en nytt kapitel i mitt liv.
Och allt detta är tack vare en speciell person, min underbara morfar. Han har gett mig en anledning att vilja kämpa mig igenom allt som tornar upp sig framför mig. Han har med en liten enkel gest gjort att jag orkar. Han har gett mig styrka att lyckas. Jag vill hinna visa honom att mina drömmar kan bli sanna. Jag vill att han ska hinna vara med när någonting stort händer. Jag vill att han ska hinna se mitt namn där jag vill att mitt namn ska stå.
Min morfar är den bästa. Tack, morfar för att du tror på mig och vill att jag ska lyckas. En del av allt detta är för dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar