Den nya tv-bänken ligger ouppackad här bredvid mig. En del av mig kan knappt vänta med att skruva ihop den. Men den andra delen av mig (den mer rationella) säger åt mig att låta det vara. För jag vet hur det annars kommer sluta. Jag kollade igenom bruksanvisningen och jag fattade ungefär lika mycket som om jag skulle ha läst koranen på arabiska. Que?! Jag vet att om jag börjar kommer det sluta med ilska och irritation och eftersom klockan är kväll skulle irritationen och ilskan bli dubbelt så stor som om klockan vore dag. Det är bara att återgå i minnet till den dagen jag skulle skruva ihop en simpel jävla skohylla. Det tog mig dryga två timmar och efteråt ville jag bara slänga ut skiten eller bränna upp den...
Så, för att undvika diverse vredesutbrott får den helt enkelt ligga kvar i kartongen och vänta på att musklerna i familjen kommer hem på söndag. För även om jag mot all förmodar skulle få ihop den skulle jag aldrig lyckas att flytta över teven på den nya bänken. Det är lika bra att inse det en gång för alla; jag behöver min karl! Utan honom orkar jag ingenting.. Tragiskt eller bara ren och skär insikt? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att jag måste hoppa in i duschen nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar