My Comeback.

En lördagskväll i slutet av maj sålde jag två Tuborg, städade toaletterna och räknade kassan för sista gången. Blev avtackad med champagne och klev ut med förklädet i handen och tänkte ”det där var två år och inget mer”.

Men man ska aldrig säga aldrig har jag nu fått erfara. Saker förändras och då får man ändra på sina planer. Kalles stänger och sedan öppnar och en ny chef äntrar scenen. Eftersom mitt liv har tagit en drastisk sväng så tänkte jag att jag kanske kan erbjuda mina tjänster än en gång.

Så kom då gårdagen. Min comeback. Jag har faktiskt saknat baren under det senaste året. Nog har jag väl varit i baren, men då har jag varit en störande gäst och druckit istället för serverat. Jag har varit irriterad på vissa människor som blivit ställda bakom disken. Inkompetenta och helt oengagerade. Gjorde ont i mitt lilla Kalles-hjärta att se hur ”min” bar blivit efter mitt avsked.

Men så var jag då tillbaka igår. Behövde extrapengar och Kalles behövde expertishjälp (eller så vill jag åtminstone tro), så varför skulle jag säga nej till det? Allting kändes till en början väldigt förvirrat. Vilket var konstigt eftersom jag jobbat där i två års tid och kunnat rodda och förbereda allting i sömnen. Men igår kändes det mesta förvirrande, till en början. När klockan slog elva och allting drog igång hade jag rest tillbaka ett år och ingenting hade förändrats (förutom att mr DJ trängs med mig i baren, vilket jag tycker är lite jobbigt, men det funkade rätt bra ändå). Drinkarna satt kvar och kapsylöppnaren fungerade exakt som den gjorde då. Hur bra som helst.

En annan förändring är kroppslig. Jag är inte riktigt van att stå upprätt så många timmar och speciellt inte på stengolv. Mina knän var inte glada på mig efter en stund, men vad annat att göra än att stå kvar och le? Dock var jag lite besviken på att det var lite folk. Slutsumman var inte så trevlig, hade hoppats på höga siffror, det var ju ändå min comeback. Men jag känner att det kommer se bättre ut ikväll när jag drar ut kvittot. Annars blir jag väldigt besviken på Piteå!

Så, att säga aldrig är aldrig bra, för saker blir ändå aldrig som man tänkt sig. Men jag har sagt till chefen att en gång i månaden är allt jag kan sträcka mig till, för jag orkar inte med att jobba som jag gjorde förut, men någon gång ibland är helt okej. Så, om det finns några av mina ”gamla” stamgäster som läser detta och har saknat mig, I’m back! (Åtminstone någon gång ibland.)