chapter eleven: my siblings.

Vi börjar med den äldsta, Christoffer eller Chrille. Han föddes 9 november 1979. Jag kan inte säga så mycket om hans första år eftersom jag inte fanns. Han skulle i alla fall fylla fem år när jag föddes. Jag kommer inte ihåg så mycket av första tiden med min storebror, men det finns ett videoband från när jag fyllde ett år. Där får man se att jag väldigt gärna ville vara med min kära bror hela tiden. Han bygger till exempel ett torn av soffkuddarna och där är jag. Jag sitter på en av kuddarna (om jag ville hjälpa till framgår inte). Istället för att använda kuddarna som låg bredvid tog han den jag satt på och det resulterade i att jag ramlade omkull. Inga tårar spilldes, jag tror mest att jag blev överrumplad. Men det visade att han inte riktigt ville ha min hjälp (om det nu var det jag ville) eller att jag skulle vara där.

Min storebror bor nuförtiden i Skellefteå där han jobbar med något inom databranschen (jag är verkligen sämst på att komma ihåg vad han gör). Han spelar trummor i bandet Eyewood, som jag inte har hört live (än), men jag har hört lite av dem och det låter awesome.

3 mars 1989 föddes Benjamin. Våran lillebror. När mamma ringde från BB och sa att vi hade fått en lillebror och att han skulle heta Benjamin, var min första reaktion: "Haha, Benjamin Syrsa!" Så var det med det. Jag älskade att ha en lillebror, jag körde runt honom i min dockvagn och var så stolt över att jag hade en riktig bebis i vagnen och inte en docka. Eftersom min storebror var kring tio år när Benne föddes och jag nästan fem blev det att jag lekte mest med lillebror. I början blev det som sagt en massa dockvagnskörning, jag tror även att jag försökte cykla med honom i cykelstolen på mammas cykel en gång. Det gick inte så bra, han gjorde inte illa sig, men jag kunde inte cykla eftesom det blev så baktungt.

Benjamin bor för tillfället med sin flickvän Terese i Whistler, Kanada. De flyttade dit i början av oktober och ska stanna där tills de blir less. Han har jobbat som lagerarbetare på Mio och är en hejare på att skruva ihop möbler. Han har spelat fotboll i hela sitt liv och om ni frågar mig så är han jävligt duktig.

När jag och mina bröder träffas har vi fantastiskt roligt. Vi mobbar mamma (på ett snällt sätt förstås), vi skämtar om allt och alla och skrattar fruktansvärt mycket. De är helt underbara mina bröder!

Nu lämnar jag pojkarna tycker jag. 29 mars 1997 föddes min lillasyster. Vi har inte samma mamma så man kan väl säga att vi är halvsyskon, men jag tycker inte om just det ordet, så jag säger alltid bara syster. Hon fick namnet Saga och jag blev väldigt glad över att få en lillasyster och jag var tolv när hon föddes, så jag brukade låtsas att hon var min egen bebis. Att en tolvåring har såna tankar är för mig helt galet, men sån var jag (eller kanske jag fortfarande är lite galen?!). Hon var väldigt lik mig när hon var liten och det tyckte jag var lite roligt i början, men sen insåg jag att hon förhoppningsvis skulle växa ifrån det, för hur kul är det att se ut som mig? Haha....

Hon bor med sin mamma i Linköping. Det gör att vi inte ses särskilt ofta. I somras var hon uppe med pappa och då hade jag inte träffat henne på typ tre år eller något sånt. Det tycker jag är alldeles för länge, men bor man långt ifrån varandra blir det lätt så. Hon är 13 år och vad jag förstår är hon en söt och glad tjej.

Några år innan Saga föddes när pappa och Sagas mamma (Carina) träffades kom Clara in i våra liv. Hon var kring fyra år kanske på den tiden (är lite osäker när de egentligen träffades). I början tyckte jag att Clara var jobbig som satan (förlåt syrran), men det var för att jag var ju nästan tonåring och ville inte ha en jobbig unge efter mig, haha. Men idag har de känslorna försvunnit. Jag ser Clara som min syster även om vi inte är det på riktigt.

Hon bor just nu i Västerås med sin pojkvän Andreas. Jag har inte träffat Clara på många, många år och det känns inte bra. Men som jag skrev ovan, bor man långt ifrån varandra blir det lätt så.

När jag var liten önskade jag mig alltid en storasyster för att jag skulle kunna ärva en massa saker av henne. Men när jag inte kunde få en sån fick jag nöja mig med det som fanns och vilka syskon jag har. De är helt fantastiska och jag tror att jag är den jag är på grund av att mina syskon är så fantastiska. Jag försöker vara en bra syster och enligt mig tycker jag att jag gör ett bra jobb, men den frågan kan nog de svara bättre på. Jag älskar mina syskon och hoppas att de vet hur mycket de betyder för mig och att jag alltid finns här vad det än gäller.

Ni är fantastiska! ♥

Imorgon: I min handväska!