De fem timmar som jag tillbringade på jobbet i morse försvann ungefär lika fort som det tar för Usain Bolt att springa 100 meter. I alla fall kändes det så. Kanske var det för att jag fick vara på en annan våning eller för att vi helt enkelt arbetade så pass bra. Jag ska inte spekulera varför tiden gick fort, utan bara njuta för att jag fick åka hem igen.
Morgonens inbrott gick tyst och stillsamt till. Hörde hur han rörde sig i sängen, men det är ingenting ovanligt. Dock hade han vaknat redan kring tio, men har faktiskt ingen aning om han märkt att hans nyckelknippa är utbytt mot min, men han har då inte behövt varken sina nycklar (varför skulle han det, när min nyckelknippa innehåller samma nycklar?) eller bilen, så jag ska inte säga något förrän han säger något.
Mitt huvud verkar vilja säga någonting, men jag kan inte tyda det riktigt. Kan bero på vädret att det värker lite, men vad ska jag kunna göra åt vädret? Jag får helt enkelt ta en huvudvärkstablett och hoppas att huvudet somnar eller åtminstone slutar trycka så förbaskat. Efter att ha svalt en ibumetin ska jag lägga mig i soffan och titta vidare på OS-sändningarna. Dock dröjer det några timmar innan dagens höjdpunkt, men förhoppningsvis blir damernas spjutfinal spännande så det inte gör någonting att jag får vänta på att Johan Wissman ska springa hem en medalj till Sverige. För visst är det Sveriges tur att kliva upp på podiet idag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar