Förra året ansökte älskade om utlandstjänst i Afghanistan. Sedan han gjorde lumpen har han velat göra utlandstjänst. Min pappa har varit utomlands i tjänsten två omgångar och det har tagit honom hårt. Inte för att han har berättat något för mig, men jag såg det på honom. Så jag var väldigt skeptisk till att älskade ens skulle söka. Nu fick han ingen utlandstjänst och efter att ha sett kvällens andra film är jag ännu mer glad att han inte åkte.Återigen började filmen lite småsegt, men den tog sig. Det har kommit tårar, det har varit några "nej, nej, nej!" och jag har suttit helt stilla hela filmen. Det är ett väldigt gott betyg. Jag lider med de soldater och deras fruar/flickvänner/familj, som är i de krigsdrabbade länderna. Det kan verkligen inte vara lätt att se allt det de får se där borta. Allt de får vara med om. Jag förstår min pappa lite bättre. Nu var han inte i något land där kriget pågick på samma sätt som i Afghanistan, men ändå. Det kan inte vara lätt att återvända hem och återgå till livet de hade innan.
Det var en väldigt bra film. Många tankar och funderingar så här efteråt. Fast även om det är många tankar och funderingar är huvudet på något sätt tomt. Det är ännu ett tecken på en bra film. De flesta bra filmerna jag sett på senare tid har lämnat mig på samma sätt. Tom i huvudet, men ändå tankfull. Nästintill apatisk. Fy fan vilken film alltså! Jag är glad att jag har sparat komedin till sist, för det hade varit jobbigt att avsluta filmkvällen (som hittills får högsta betyg) på detta sätt.
Betyg: 1 2 3 4 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar