chapter twenty-eight: I miss...

Självklart saknar jag mina morföräldrar. Speciellt mormor. Hon gick bort alldeles för tidigt (59 år gammal) och det hade varit så underbart om hon fortfarande fanns hos mig fysiskt. Det hade varit så roligt om Micke hade fått träffa henne för jag tror att hon skulle ha tyckt väldigt mycket om honom (vem gör inte det? Haha...) och vice versa.

Sedan saknar jag många vänner som bor söderut. Vänner som har betytt mycket för mig under tidigare år, vänner som var där när allting blev som det blev. De stöttade mig och gjorde mig stark. Tack vare dem klarade jag av den perioden bättre än jag någonsin hade kunnat tro. Men jag vet att de vännerna finns där, även om vi inte ses.

Materiella saker tycker jag bara är onödigt att sakna. Jag har det jag behöver och är det något jag vill ha får jag helt enkelt kämpa för att få dem. Jag har inte haft saker och ting serverat på ett silverfat, är det något jag velat ha har jag fått kämpa för det och jag är tacksam för det. Det har lärt mig att saker och ting inte är lätt och det ska inte vara för lätt heller. Det ska vara lite utmaning att få det man vill ha.

Enligt Wikipedia är saknad "att känna sorg eller längtan (för något eller någon man tidigare haft)" eller "vara utan någonting" och det första kan ha med ånger att göra och ångra saker har jag redan sagt att jag inte gör särskilt ofta och längta gör man alltid. Det finns alltid något att längta efter, till exempel längtar jag efter julafton. Framförallt maten och sällskapet. Men det har inte med saknad att göra, utan mer längtan. Det andra "vara utan någonting" har jag ju redan redogjort för, det som jag inte har får jag kämpa för att skaffa.

Imorgon: Mina ambitioner!