önskar det vore ett skämt.

En skitdag från början till slut. Inte ens mötet med bäst-Maria på Trygghetsrådet kunde få upp den här dagen på plus. Och som avslutning har jag en låsning i ryggen. Eller skuldran för att vara exakt. Tror jag ska gå och sova tidigt bara för att lägga denna dag bakom mig så fort som möjligt.

i rättan tid.

Precis då det började bli lite svårt att se bokstäverna i boken på grund av att ljuset utomhus mörknade, kom strömmen tillbaka. Mina ögon tackar ödmjukast för det. Men framförallt tackar jag för att får se mitt program på teve. En söndag utan Mästarnas mästare hade känts väldigt konstigt.

ett stort mörker.

Helt plötsligt blev det helt svart. Eller kanske inte helt svart eftersom det är rätt ljust ute, men svart i den benämningen att strömmen försvann.

Min första reaktion var att kolla om grannens fönsterlampor också var svarta. Det var dem. Alltså inte bara hos oss. Puh!
Sedan blev jag lättad att det inte är mörkt ute också (har ju hänt en gång tidigare i vintras och jag var ensam hemma, inte kul kan jag säga) för då hade det varit jobbigt då älskade inte är hemma för tillfället.

Nästa tanke var att vällingen inte kunde värmas i mikron. Inte heller kunde jag koka vatten i vattenkokaren. Och inte heller på spisen. Som tur är verkar huliganen (som för övrigt har haft sin första feberfria dag sedan i onsdags) vara inne i en fas då han inte äter välling vid läggdags. Förhoppningsvis är denna kväll inkluderad i den fasen (och än så länge verkar det gå rätt bra för det är tyst från hans rum *peppar, peppar...*).

Jag hoppas att strömmen kommer tillbaka inom en halvtimme för favoritprogrammet går ju på teve och jag har längtat hela dagen.
Men jag har ju annars min bok. Det är tur det för att bara sitta i "mörkret" och stirra låter inte alls roligt.

blivit någon jag inte vill vara.

Istället för att ligga kvar och ta sovmorgon (det är tydligen omöjligt i den här familjen) for jag ut på en löptur. Skönt men riktigt jävla jobbigt. Förhoppningsvis är det här början på någonting hållbart för jag måste verkligen ta itu med träningen ordentligt för jag vill ha bort det som hänger kring midjan.

Jag har aldrig varit någon som bryr mig särskilt mycket om hur jag ser (förutom en period i tonåren då jag trodde det var viktigt), men det beror nog på attjag alltid varit rätt vältränad. Nu när jag inte längre är det börjar utseendefixeringen göra sig påmind. Jag vill verkligen inte det för jag tycker det är onödigt, men tyvärr har jag hamnat där.

Men solen har börjat skina och då känns det lättare att ta sig ut för lite motion. Och tid för träning har jag ju så det blir över eftersom jobben verkar hålla sig undan från mig. Bäst att ta till vara på all denna lediga tid på bästa sätt och endorfiner känns som ett bra missbruk och tidsfördriv.

ett noll till mig.

Uppstigning klockan sju som vanligt. Men Mr Crankypants var inget roligt sällskap så jag stoppade ner honom i sängen igen. Och döm av min förvåning när det blev alldeles tyst efter en stund och han somnade?! Så nu har jag fått äta frukost i lugn och ro och ska lägga mig och läsa lite innan jag måste väcka honom så att inte dagen blir alldeles knäpp.

Ljuva egentid jag saknar dig lika mycket varje gång.

repris på livet.

Förra veckan magsjuka. Denna vecka förkylning med tillhörande feber. Verkar som att onsdagar är lillemans bli sjuk-dag. Känns rätt orättvist faktiskt för han har varit nog sjuk det här året. Men bara hoppas det är snabbt övergående och att vi slipper sjukdomar ett bra tag.

Hemmadag idag med andra ord. Då gäller det att väcka den lilla kreativa sidan av hjärnan för inte är det någon skillnad på honom inte. Det må vara Niagarafallen i näsan och lite, lite feber men nog är det full sprutt i ben och kropp ändå. Tänk om man var lika pigg när man själv var sjuk. Helt galet!

hoppet uppe.

Inget kräk sedan igår kväll (peppar, peppar...). Och varken jag eller älskade känner några symptom. Dock är det väl inte helt safe än men jag ser positivt på saken.

liten men stark.

Magsjukan hägrar på Bodvägen. Och tyvärr är det den yngsta medlemmen i våran lilla familj som fallit offer. Fy fan vad jag ogillar magsjuka men jag skulle helt klart byta med honom. Inte roligt när ens lilla gryn är sjuk. Nu sover han dock efter fyra kräkningar och lika många pyjamasbyten. Hoppas han får sova hela natten utan problem. Mammas lillhjärta!

svart och gult.

Har i veckan velat vara någon helt annanstans. Typ på Hovet i torsdags eller Scandinavium i fredags. Världens bästa pojkband har nämligen förgyllt Sverige med sin närvaro.

Men jag fick ändå uppleva en grymt fantastisk kväll igår. Det är svårt att jämföra men jag har inga som helst invändningar att det blev Skellefteå Kraft Arena istället. Vi hade fantastiska platser och jag fick återigen se de svartgula hjältarna live.

Och sedan att det blev tre poäng gjorde kvällen ännu bättre.

Jag önskar att vi bodde närmare så att man kunde vara där varje hemmamatch. Den känslan och stämningen som är i hallen är obeskrivbar, men så jävla fantastisk.

Jag var helt enkelt i himlen igår!

Tack älskade att vi åkte dit och framförallt tack till mamma som gjorde det möjligt genom att "kidnappa" barnet!

humörsvängningar.

Mamma saknade sitt barnbarn så mycket så hon kom hit igår. Vilket inte bara betydde att jag fick träffa min mamma, utan också att jag skulle få sovmorgon idag.

Det gick sådär kan jag säga. Jag vaknade inatt när huliganen vaknade. Somnade dock om efter toabesök och ipluggning av öronproppar. Men sen vaknade jag ändå halv åtta av att han levde om i sitt rum. Försökte somna om efter det men lönlöst. Typiskt.
Men å andra sidan tror jag att jag kan ha varit lite väl övertaggad inför sovmorgonen så det kan ha spelat in. Eller så är kropp och knopp så jävla vana vid att kliva upp tidigt som fan. Jag har dock fått möjlighet att bara ligga i sängen och se film och slappa och bara vara. Det gjorde lite för humöret faktiskt.

Jag får dock en ny chans att sova ut imorgon. Mamma tar med sig barnet hem till sig idag för lite mer barnbarnshäng medan jag och älskade ska iväg på den bästa dejten ever.
Och då kanske det går bättre att sova imorgon. Jag hoppas på det.

Nu måste jag dock kliva upp och äta frukost. Magen har skrikit i drygt två timmar och äter jag ingenting snart kan det hända att humöret sjunker igen. Och det vore trist när det ändå har blivit en aning högre än det var igår. Och dagen innan det. Och dagen innan det. Och dagen innan det...

en trött fredag.

Uppstigning klockan 06.18 är fan alldeles för tidigt. Speciellt när jag inte somnade förrän närmare två-halv tre.
Tur det finns tecknat så man åtminstone slipper springa och jaga honom.

blåst.

Jag är väldigt glad att jag inte är ensam hemma. Den här blåsten gör mig inte riktigt mindre mörkrädd. Det riktigt dånar utanför husknuten. Fy fan!

ordbajseri.

Bloggen har legat nere på grund av dålig motivation och noll inspiration.

Förkylningen är fortfarande en efterhängsen jävel. Fick penicillin för någon vecka sedan då de misstänkte mykoplasma. Och pillrena hjälpte och jag blev snor- och hostfri och kände att livet började vända och ljuset återkom.

I typ fyra dagar. Då kom helvetet tillbaka. Fortfarande snor, snor, snor, snor och hosta. Fast det är bättre än det varit. Hostan är som värst på kvällarna och jag hostar väldigt sporadiskt under dagarna. Snoret gör mig vansinnig men jag kan leva med det så länge jag slipper halsont och annat djävulskap.

Annars då? Ja, vad ska jag säga. Dagarna ser exakt likadana ut. Vaknar på morgonen (tiden varierar beroende på när sonen vaknar, men det är någonstans mellan 7-8), frukost för sonen, lämna på förskolan, frukost för mig, donar på hemma eller slappar i soffan, hämtning på förskolan, sövning av son, lunch för mig, soffhäng eller plocka/städa/dona i hemmet (det senare är mer sällsynt dock), mellis för huliganen som vaknat från sin nap, bus och lek, laga middag, mer bus och lek, nattning av son, soffhäng och sedan godnatt.

Alla dagar ser ut precis så. På helgerna ser de lite annorlunda ut dock eftersom det inte är någon förskola, men i övrigt exakt likadant.

Behöver jag säga att jag börjar bli less? De borde göra om SAOL och sätta in en bild på mig när man slår upp ordet "rastlös".

På jobbfronten står det så jävla stilla att jag börjar tro att mina ansökningar fastnar någonstans i cyberrymden och inte riktigt hittar fram till rätt mottagare. Eller så är det bara för att jag är så jävla frikkin' tråkig att rekryterarna bara bläddrar förbi mig. Skulle tro på det senare tyvärr.

Träningsfronten står lika stilla. På grund av ovannämnda sjukdomshistoria har jag inte kunnat träna sedan nyårsafton och det suger. Men jag hoppas att det vänder snart för jag håller på att bli galen. Och inte för att glömma - tjock!

Tog cykeln igår när jag skulle hämta sonen och det var så jävla jobbigt så jag trodde jag skulle avlida. Och jag överdriver fan inte.

Nåväl, det blev jävligt långt det här men jag känner att jag behövde få ur mig en hel del. Tänkte väl försöka ta upp bloggandet igen. Jag har ju som ingenting annat för mig. Typ.

löste ett problem i alla fall.

Bäddade i datarummet för älskade igår för att slippa de där jävla snarkningarna. Känner att jag behöver få sova en hel natt då det inte blivit så de senaste två veckorna typ.

Tyvärr hjälpte det inte. Mot snarkningarna hjälpte det naturligtvis, men den lilla huliganen tyckte inte att mamma skulle få sova ordentligt. Så jag fick sängkamrat i alla fall. Och för att göra det än mer jävligt så vaknade han strax innan sju (brukar sova till minst åtta i alla fall).

Blir en powernap efter herrstafetten. Om det nu inte blir guld då kan det hända att pulsen blir svår att få ner.

alla hjärtans dag.

För två år sedan var det här en toppendag. I år är den hittills inte så toppen. Ett besked vi inte ville ha möttes oss imorse och sonen är gnälligare än någonsin (vaknat på fel sida skulle jag tro). Kvällen är ju dock ung och allt kan hända. Jag hoppas min telefon ringer och meddelar lite gladare besked än i morse och sedan hoppas jag att sonen slutar tjuta (yes, han tjuter verkligen) för snart ramlar mina öron av. Typ.

fortfarande sjukligt.

Äntligen verkar det ha vänt sig för sonen. Efter dryga tio dagar med feber till och från är han idag helt feberfri. Fast jag ska nog tillägga "hittills" för det är ju ett par timmar kvar av den här dagen. Men jag hoppas verkligen att han får vara frisk nu för det är inte kul för någon av oss att ha honom sjuk.

Tyvärr kan jag inte säga detsamma om mig själv. Har ändå varit relativt skonad från snor, hosta och feber de senaste dagarna och jag var och tränade i måndags och det kändes bra och även igår kändes det bra.

Fram tills inatt. Illamående som tusan. Till och med så illamående att jag fick lägga mig på köksgolvet när jag hämtade vatten inatt. Men inget vomerande eller dylikt. Tack för det. Dock vaknade jag med 39 graders feber. Suck!

Den har gått ner nu men jag är inte särskilt pigg och alert. Huvudvärk och slö. Jag är så jävla less på att vara sjuk. Jag vill träna. Eller åtminstone orka göra någonting annat än att ligga i soffan.

Fast jag är lite glad att jag/vi är sjuk/a just nu för det är en massa trevligt på teven så jag behöver inte känna dåligt samvete att jag måste se OS på teve eftersom det är det enda jag mäktar med för tillfället.

Jävla februari!

En kalashelg!

Som rubriken säger har det varit en helg fylld av kalas.
Det började med namnkalas för lilla Svante igår. Det bjöds på smörgåsar, tårta och skönsång av bland annat kalasbarnets mamma.

Kvällen fortsatte med tjejmiddag i Munksund. Det bjöds på väldigt god mat, lika god cheesecake och sällskap i världsklass. Krogrundan var väl kanske inte lika rolig men är man gammal så är man.

Kalasandet fortsatte idag då det var födelsedagsfirande i Skuthamn för fina svägerskan Zandra. Trerättersmiddag och även här sällskap i världsklass.

För att sammanfatta litegrann så är jag fantastiskt lyckligt lottad som får äran att omges av så fantastiska människor. Utan mina vänner och min familj (även ni som inte varit med fysiskt i helgen) hade livet varit svartare än svart. Så tack för att ni finns och framförallt tack för att jag får vara en del av era liv!

Nåväl nu ska jag fortsätta med mitt soffliggande. Även om älskade hade hand om sonen imorse blev det ingen jättelång sovmorgon och med allt intag av diverse mat och sötsaker i helgen är jag ganska trött. Ska försöka att inte fastna här så sent men tyvärr vet jag av erfarenhet att det inte brukar bli så. Men någongång ska väl vara den första?!

två sjuklingar och jag.

Trots att jag är trött som fan känner jag mig ändå på ett rätt okej humör. Har varit på möte på Trygghetsrådet och min kontakt där är fantastisk. Jag går alltid därifrån med ett leende på läpparna och ett boostat ego. Om det kunde kännas så varje dag skulle livet vara lite ljusare. Och om detta egoboostande någongång kunde leda till ett nytt jobb skulle leendet på läpparna vara permanent.

Men det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar människan och någongång ska väl vinden vända tillbaka.

Nu ska jag i alla fall gå ut och väcka den lilla huliganen, som sovit i snart tre och en halv timme. Helt galet. Men är man sjuk så är man. Inte för att det syns när han är vaken, men nätterna vittnar om en liten sjukling. Och nu har den stora också blivit sjuk. Verkligen awesome!

sjukt.

Ja, hade jag haft ett jobb hade jag fått göra det som de flesta andra småbarnsföräldrar gör denna månad. Vabba. Huliganen har blivit förkyld och hostar på nätterna. Och inte nog med det så har han lite feber också. Det var inte så längesen han hade feber faktiskt, men då var det den klassiska tre dagars-varianten. Nu vet jag inte om det beror enbart på förkylningen eller om de två sista tänderna bidrar med sitt.

Hursomhelst är han hemma från förskolan för andra dagen och just nu håller han på att tömma en av kökslådorna. Tror jag måste få i mig lite frukost typ pronto så att jag orkar med denna "sjukling". Tänk om man hade åtminstone hälften så mycket energi när man själv är sjuk. Helt galet!

jag och min soffa.

Barnet är på pyjamasparty hos farmor och farfar. Älskade är på 30-års galej. Tvätten är vikt. Köket är röjt. Huset är dammsugat. Den sena lunchen är på väg ner till magsäcken.

Med andra ord kan jag ligga framför teven resten av dagen utan dåligt samvete för att det finns tusen saker som ska göras eller någon som behöver uppmärksamhet. Tyvärr är jag inte helt ensam. Förkylningen envisas med att klänga sig kvar. Men med så mycket sofftid jag kommer hinna med innan huliganen ska hämtas imorrn borde jag ju kunna bli av med den. Tummarna är hållna!