Trots en dag fylld med familj, släkt, tårta och skratt och trots att bästsonen skött sig galant och att jag fått kramas med de fantastiska brorsbarnen har jag haft en skitdag!
Det mesta har känts skit och även om sonen gjort sitt bästa att trösta mig med "kaam" vill jag mest bara dra något gammalt över mig.
Och behöver jag nämna att Gällivare ligger långt ner på min gilla-lista?
Och som om inte förkylningen (som är värre idag) och ensamheten vore nog, har jag fått en lite låsning i ryggen (som sitter så pass att jag inte kommer åt själv) och det är någonting som bultar i örat. Inte som att jag känner pulsen (som jag brukar göra när jag är förkyld) utan det är ett oregelbundet bultande och det har hållit på sedan halv sju imorse och det håller på att driva mig till vansinne!
Just ja, natten har varit crap. Hade jättesvårt att somna först och främst och när jag väl lyckades vaknade jag en gång i timmen och det höll på så fram till tretiden. Och sen vaknade jag som sagt halv sju.
Awesome dag. Verkligen awesome!
Gräsänka i två veckor och återigen en förkylning. Fy fan vilket dåligt slut på veckan. Jag hoppas veckorna går grymt fort och att förkylningen gör samma sak.
Har jobbat min första fredagkväll sedan september. Annorlunda jobb, annorlunda ställe och framförallt annorlunda sysslor. Har mellan fem och nio suttit ner ungefär tio minuter. Och det var inte för att hämta andan eller slappna av, utan det var för att mata en boende.
Mina ben är så jävla ömma och eftersom dagen började sju (huliganen tyckte inte att sovmorgon passade idag) är ögonen så trötta så det svider. Jag hoppas natten blir utan krusiduller för klockan ringer tidigt imorgon och en delad tur står på schemat (delade turer är crap). Helgjobb var verkligen inte igår.
Tre år sedan sist. Idag var det dags igen. Fotbollsmatch. Damerna behövde folk och jag ställde upp. Fick starta (det var oväntat) som höger ytterback. Galet, men så jävla roligt.
Fick dock bara 35 minuters speltid, men det väckte liv i spelarnerven kan jag säga. Sånu är det fan hårdträning som gäller så att jag kan ta ut mig själv till matcherna med division fyra.
Dock var det inte lika roligt när migränen kom i slutet av matchen. Men även om jag inte väntade mig det blev jag inte så förvånad. Den brukar komma när jag ansträngt mig efter ett tags vila. Men två alvedon och en undangömd Daim(älskade hade gömt den i bilen och jag hittade som tur var av en slump) gjorde att jag kunde överleva bilresan hem.
Nu ska jag gå och sova och sova bättre än natten till idag. Nervositeten inför matchen blev för mycket så det var svårt att sova. Jag ska tänka tillbaka och njuta. Fy fan vad jag älskar att spela fotboll!
Ps. Idag den 27 april är det exakt två år sedan vi flyttade in i vårat hus. Två år har gått fort och det känns lika bra idag som det gjorde då. Härligt!
Har nu gjort mina två första "riktiga" jobbpass (de fyra introdagarna räknas inte). Började med ett ordentligt pass igår på fyra timmar. Bra start och avdelningen jag var på är den lugnaste av de alla så det blev fyra väldigt låååånga timmar.
Idag började arbetsdagen kvart i sju och slutade klockan fyra. En full dag med andra ord och jag är rätt trött nu kan jag säga. Och after worken på Furuborg gjorde inte saken bättre. Får se om jag orkar se klart Let's Dance ens.
Men som det är skönt att vara tillbaka i jobbsvängen. Få komma hemifrån och få göra någonting annat än ligga i soffan och dröna. Sedan att inkomsten blir en aning bättre gör det faktiskt lättare att kliva upp före fan på mornarna.
Men imorgon ringer ingen klocka och jag hoppas verkligen den lille huliganen är snäll med sin mamma.
Fick det fruktade samtalet från förskolan: "Din son har stött kinden och troligtvis skadat en tand". Min hjärna målade upp det värsta och vi släppte allt vi gjorde och hämtade honom.
Mammahjärtat blev lite lättare när vi såg hans smile när vi kom. Visserligen ett smile med ett jack i mungipan, svullen kind och en lite stött tand, men ändå ett smile och en glad kille.
Tandläkaren sa att ingen större skada skedde och vi ska bara hålla koll på färgen på tanden. Puh!
Snacka om att hjärnan hinner måla upp det värsta tänkbara scenariot. Huvva! Får bara hoppas att han får vara smärtfri och att svullnaden går ner sig snabbt.
Mammas lille kille.
Kroppen är verkligen inte van vid detta nya liv. Men det kommer säkert gå fort att ställa om. Och jag pratar om att jag har börjat jobba. Ska ta hand om de äldre i sommar och har gått intro igår och idag. Kväll igår och ryggen var inte glad på mig.
Dag idag och klockan ringde 05.45. Det var längesen jag klev upp så tidigt. Usch och fy! Men som sagt går det säkert fort att komma in i det igen och det är grymt skönt att jobba igen.
En annan sak som inte alls har med ovanstående att göra, är att vi är barnfria. I TRE frikkin' dagar. Den lille huliganen följde med farmor och farfar upp till Jutis redan idag och vi har lite att stå i så vi åker inte upp förrän måndagkväll. Det känns i mammahjärtat kan jag säga. Huvvaligen!
Och jag har inte fått krama om honom sedan igår eftermiddag eftersom jag jobbat. Ännu mer huvvaligen!
Så jag ska lägga mig ner och vila lite nu så kanske tiden går fort tills tisdag morgon då jag får kramas med honom igen.
Vaknade igår med ont i halsen. Viftade bort som ett litet misstag. Tyvärr verkar det inte ha varit ett misstag för det är lite värre nu.
Jävla helvete!
Och inte nog med det så har jag även mensvärk.
Underbara fredag!
En skitdag från början till slut. Inte ens mötet med bäst-Maria på Trygghetsrådet kunde få upp den här dagen på plus. Och som avslutning har jag en låsning i ryggen. Eller skuldran för att vara exakt. Tror jag ska gå och sova tidigt bara för att lägga denna dag bakom mig så fort som möjligt.
Precis då det började bli lite svårt att se bokstäverna i boken på grund av att ljuset utomhus mörknade, kom strömmen tillbaka. Mina ögon tackar ödmjukast för det. Men framförallt tackar jag för att får se mitt program på teve. En söndag utan Mästarnas mästare hade känts väldigt konstigt.
Helt plötsligt blev det helt svart. Eller kanske inte helt svart eftersom det är rätt ljust ute, men svart i den benämningen att strömmen försvann.
Min första reaktion var att kolla om grannens fönsterlampor också var svarta. Det var dem. Alltså inte bara hos oss. Puh!
Sedan blev jag lättad att det inte är mörkt ute också (har ju hänt en gång tidigare i vintras och jag var ensam hemma, inte kul kan jag säga) för då hade det varit jobbigt då älskade inte är hemma för tillfället.
Nästa tanke var att vällingen inte kunde värmas i mikron. Inte heller kunde jag koka vatten i vattenkokaren. Och inte heller på spisen. Som tur är verkar huliganen (som för övrigt har haft sin första feberfria dag sedan i onsdags) vara inne i en fas då han inte äter välling vid läggdags. Förhoppningsvis är denna kväll inkluderad i den fasen (och än så länge verkar det gå rätt bra för det är tyst från hans rum *peppar, peppar...*).
Jag hoppas att strömmen kommer tillbaka inom en halvtimme för favoritprogrammet går ju på teve och jag har längtat hela dagen.
Men jag har ju annars min bok. Det är tur det för att bara sitta i "mörkret" och stirra låter inte alls roligt.
Istället för att ligga kvar och ta sovmorgon (det är tydligen omöjligt i den här familjen) for jag ut på en löptur. Skönt men riktigt jävla jobbigt. Förhoppningsvis är det här början på någonting hållbart för jag måste verkligen ta itu med träningen ordentligt för jag vill ha bort det som hänger kring midjan.
Jag har aldrig varit någon som bryr mig särskilt mycket om hur jag ser (förutom en period i tonåren då jag trodde det var viktigt), men det beror nog på attjag alltid varit rätt vältränad. Nu när jag inte längre är det börjar utseendefixeringen göra sig påmind. Jag vill verkligen inte det för jag tycker det är onödigt, men tyvärr har jag hamnat där.
Men solen har börjat skina och då känns det lättare att ta sig ut för lite motion. Och tid för träning har jag ju så det blir över eftersom jobben verkar hålla sig undan från mig. Bäst att ta till vara på all denna lediga tid på bästa sätt och endorfiner känns som ett bra missbruk och tidsfördriv.
Förra veckan magsjuka. Denna vecka förkylning med tillhörande feber. Verkar som att onsdagar är lillemans bli sjuk-dag. Känns rätt orättvist faktiskt för han har varit nog sjuk det här året. Men bara hoppas det är snabbt övergående och att vi slipper sjukdomar ett bra tag.
Hemmadag idag med andra ord. Då gäller det att väcka den lilla kreativa sidan av hjärnan för inte är det någon skillnad på honom inte. Det må vara Niagarafallen i näsan och lite, lite feber men nog är det full sprutt i ben och kropp ändå. Tänk om man var lika pigg när man själv var sjuk. Helt galet!
Inget kräk sedan igår kväll (peppar, peppar...). Och varken jag eller älskade känner några symptom. Dock är det väl inte helt safe än men jag ser positivt på saken.
Magsjukan hägrar på Bodvägen. Och tyvärr är det den yngsta medlemmen i våran lilla familj som fallit offer. Fy fan vad jag ogillar magsjuka men jag skulle helt klart byta med honom. Inte roligt när ens lilla gryn är sjuk. Nu sover han dock efter fyra kräkningar och lika många pyjamasbyten. Hoppas han får sova hela natten utan problem. Mammas lillhjärta!
