vill ha mer.

Tre år sedan sist. Idag var det dags igen. Fotbollsmatch. Damerna behövde folk och jag ställde upp. Fick starta (det var oväntat) som höger ytterback. Galet, men så jävla roligt.

Fick dock bara 35 minuters speltid, men det väckte liv i spelarnerven kan jag säga. Sånu är det fan hårdträning som gäller så att jag kan ta ut mig själv till matcherna med division fyra.

Dock var det inte lika roligt när migränen kom i slutet av matchen. Men även om jag inte väntade mig det blev jag inte så förvånad. Den brukar komma när jag ansträngt mig efter ett tags vila. Men två alvedon och en undangömd Daim(älskade hade gömt den i bilen och jag hittade som tur var av en slump) gjorde att jag kunde överleva bilresan hem.

Nu ska jag gå och sova och sova bättre än natten till idag. Nervositeten inför matchen blev för mycket så det var svårt att sova. Jag ska tänka tillbaka och njuta. Fy fan vad jag älskar att spela fotboll!

Ps. Idag den 27 april är det exakt två år sedan vi flyttade in i vårat hus. Två år har gått fort och det känns lika bra idag som det gjorde då. Härligt!

jag är tillbaka.

Har nu gjort mina två första "riktiga" jobbpass (de fyra introdagarna räknas inte). Började med ett ordentligt pass igår på fyra timmar. Bra start och avdelningen jag var på är den lugnaste av de alla så det blev fyra väldigt låååånga timmar.

Idag började arbetsdagen kvart i sju och slutade klockan fyra. En full dag med andra ord och jag är rätt trött nu kan jag säga. Och after worken på Furuborg gjorde inte saken bättre. Får se om jag orkar se klart Let's Dance ens.

Men som det är skönt att vara tillbaka i jobbsvängen. Få komma hemifrån och få göra någonting annat än ligga i soffan och dröna. Sedan att inkomsten blir en aning bättre gör det faktiskt lättare att kliva upp före fan på mornarna.

Men imorgon ringer ingen klocka och jag hoppas verkligen den lille huliganen är snäll med sin mamma.

tur i oturen.

Fick det fruktade samtalet från förskolan: "Din son har stött kinden och troligtvis skadat en tand". Min hjärna målade upp det värsta och vi släppte allt vi gjorde och hämtade honom.

Mammahjärtat blev lite lättare när vi såg hans smile när vi kom. Visserligen ett smile med ett jack i mungipan, svullen kind och en lite stött tand, men ändå ett smile och en glad kille.

Tandläkaren sa att ingen större skada skedde och vi ska bara hålla koll på färgen på tanden. Puh!

Snacka om att hjärnan hinner måla upp det värsta tänkbara scenariot. Huvva! Får bara hoppas att han får vara smärtfri och att svullnaden går ner sig snabbt.

Mammas lille kille.

nygamla utmaningar.

Kroppen är verkligen inte van vid detta nya liv. Men det kommer säkert gå fort att ställa om. Och jag pratar om att jag har börjat jobba. Ska ta hand om de äldre i sommar och har gått intro igår och idag. Kväll igår och ryggen var inte glad på mig.
Dag idag och klockan ringde 05.45. Det var längesen jag klev upp så tidigt. Usch och fy! Men som sagt går det säkert fort att komma in i det igen och det är grymt skönt att jobba igen.

En annan sak som inte alls har med ovanstående att göra, är att vi är barnfria. I TRE frikkin' dagar. Den lille huliganen följde med farmor och farfar upp till Jutis redan idag och vi har lite att stå i så vi åker inte upp förrän måndagkväll. Det känns i mammahjärtat kan jag säga. Huvvaligen!

Och jag har inte fått krama om honom sedan igår eftermiddag eftersom jag jobbat. Ännu mer huvvaligen!

Så jag ska lägga mig ner och vila lite nu så kanske tiden går fort tills tisdag morgon då jag får kramas med honom igen.

min ängel.

Tre år av enorm saknad!

♥♥♥

inte rättvist.

Vaknade igår med ont i halsen. Viftade bort som ett litet misstag. Tyvärr verkar det inte ha varit ett misstag för det är lite värre nu.
Jävla helvete!

Och inte nog med det så har jag även mensvärk.

Underbara fredag!

önskar det vore ett skämt.

En skitdag från början till slut. Inte ens mötet med bäst-Maria på Trygghetsrådet kunde få upp den här dagen på plus. Och som avslutning har jag en låsning i ryggen. Eller skuldran för att vara exakt. Tror jag ska gå och sova tidigt bara för att lägga denna dag bakom mig så fort som möjligt.

i rättan tid.

Precis då det började bli lite svårt att se bokstäverna i boken på grund av att ljuset utomhus mörknade, kom strömmen tillbaka. Mina ögon tackar ödmjukast för det. Men framförallt tackar jag för att får se mitt program på teve. En söndag utan Mästarnas mästare hade känts väldigt konstigt.

ett stort mörker.

Helt plötsligt blev det helt svart. Eller kanske inte helt svart eftersom det är rätt ljust ute, men svart i den benämningen att strömmen försvann.

Min första reaktion var att kolla om grannens fönsterlampor också var svarta. Det var dem. Alltså inte bara hos oss. Puh!
Sedan blev jag lättad att det inte är mörkt ute också (har ju hänt en gång tidigare i vintras och jag var ensam hemma, inte kul kan jag säga) för då hade det varit jobbigt då älskade inte är hemma för tillfället.

Nästa tanke var att vällingen inte kunde värmas i mikron. Inte heller kunde jag koka vatten i vattenkokaren. Och inte heller på spisen. Som tur är verkar huliganen (som för övrigt har haft sin första feberfria dag sedan i onsdags) vara inne i en fas då han inte äter välling vid läggdags. Förhoppningsvis är denna kväll inkluderad i den fasen (och än så länge verkar det gå rätt bra för det är tyst från hans rum *peppar, peppar...*).

Jag hoppas att strömmen kommer tillbaka inom en halvtimme för favoritprogrammet går ju på teve och jag har längtat hela dagen.
Men jag har ju annars min bok. Det är tur det för att bara sitta i "mörkret" och stirra låter inte alls roligt.

blivit någon jag inte vill vara.

Istället för att ligga kvar och ta sovmorgon (det är tydligen omöjligt i den här familjen) for jag ut på en löptur. Skönt men riktigt jävla jobbigt. Förhoppningsvis är det här början på någonting hållbart för jag måste verkligen ta itu med träningen ordentligt för jag vill ha bort det som hänger kring midjan.

Jag har aldrig varit någon som bryr mig särskilt mycket om hur jag ser (förutom en period i tonåren då jag trodde det var viktigt), men det beror nog på attjag alltid varit rätt vältränad. Nu när jag inte längre är det börjar utseendefixeringen göra sig påmind. Jag vill verkligen inte det för jag tycker det är onödigt, men tyvärr har jag hamnat där.

Men solen har börjat skina och då känns det lättare att ta sig ut för lite motion. Och tid för träning har jag ju så det blir över eftersom jobben verkar hålla sig undan från mig. Bäst att ta till vara på all denna lediga tid på bästa sätt och endorfiner känns som ett bra missbruk och tidsfördriv.

ett noll till mig.

Uppstigning klockan sju som vanligt. Men Mr Crankypants var inget roligt sällskap så jag stoppade ner honom i sängen igen. Och döm av min förvåning när det blev alldeles tyst efter en stund och han somnade?! Så nu har jag fått äta frukost i lugn och ro och ska lägga mig och läsa lite innan jag måste väcka honom så att inte dagen blir alldeles knäpp.

Ljuva egentid jag saknar dig lika mycket varje gång.

repris på livet.

Förra veckan magsjuka. Denna vecka förkylning med tillhörande feber. Verkar som att onsdagar är lillemans bli sjuk-dag. Känns rätt orättvist faktiskt för han har varit nog sjuk det här året. Men bara hoppas det är snabbt övergående och att vi slipper sjukdomar ett bra tag.

Hemmadag idag med andra ord. Då gäller det att väcka den lilla kreativa sidan av hjärnan för inte är det någon skillnad på honom inte. Det må vara Niagarafallen i näsan och lite, lite feber men nog är det full sprutt i ben och kropp ändå. Tänk om man var lika pigg när man själv var sjuk. Helt galet!

hoppet uppe.

Inget kräk sedan igår kväll (peppar, peppar...). Och varken jag eller älskade känner några symptom. Dock är det väl inte helt safe än men jag ser positivt på saken.

liten men stark.

Magsjukan hägrar på Bodvägen. Och tyvärr är det den yngsta medlemmen i våran lilla familj som fallit offer. Fy fan vad jag ogillar magsjuka men jag skulle helt klart byta med honom. Inte roligt när ens lilla gryn är sjuk. Nu sover han dock efter fyra kräkningar och lika många pyjamasbyten. Hoppas han får sova hela natten utan problem. Mammas lillhjärta!

svart och gult.

Har i veckan velat vara någon helt annanstans. Typ på Hovet i torsdags eller Scandinavium i fredags. Världens bästa pojkband har nämligen förgyllt Sverige med sin närvaro.

Men jag fick ändå uppleva en grymt fantastisk kväll igår. Det är svårt att jämföra men jag har inga som helst invändningar att det blev Skellefteå Kraft Arena istället. Vi hade fantastiska platser och jag fick återigen se de svartgula hjältarna live.

Och sedan att det blev tre poäng gjorde kvällen ännu bättre.

Jag önskar att vi bodde närmare så att man kunde vara där varje hemmamatch. Den känslan och stämningen som är i hallen är obeskrivbar, men så jävla fantastisk.

Jag var helt enkelt i himlen igår!

Tack älskade att vi åkte dit och framförallt tack till mamma som gjorde det möjligt genom att "kidnappa" barnet!

humörsvängningar.

Mamma saknade sitt barnbarn så mycket så hon kom hit igår. Vilket inte bara betydde att jag fick träffa min mamma, utan också att jag skulle få sovmorgon idag.

Det gick sådär kan jag säga. Jag vaknade inatt när huliganen vaknade. Somnade dock om efter toabesök och ipluggning av öronproppar. Men sen vaknade jag ändå halv åtta av att han levde om i sitt rum. Försökte somna om efter det men lönlöst. Typiskt.
Men å andra sidan tror jag att jag kan ha varit lite väl övertaggad inför sovmorgonen så det kan ha spelat in. Eller så är kropp och knopp så jävla vana vid att kliva upp tidigt som fan. Jag har dock fått möjlighet att bara ligga i sängen och se film och slappa och bara vara. Det gjorde lite för humöret faktiskt.

Jag får dock en ny chans att sova ut imorgon. Mamma tar med sig barnet hem till sig idag för lite mer barnbarnshäng medan jag och älskade ska iväg på den bästa dejten ever.
Och då kanske det går bättre att sova imorgon. Jag hoppas på det.

Nu måste jag dock kliva upp och äta frukost. Magen har skrikit i drygt två timmar och äter jag ingenting snart kan det hända att humöret sjunker igen. Och det vore trist när det ändå har blivit en aning högre än det var igår. Och dagen innan det. Och dagen innan det. Och dagen innan det...

en trött fredag.

Uppstigning klockan 06.18 är fan alldeles för tidigt. Speciellt när jag inte somnade förrän närmare två-halv tre.
Tur det finns tecknat så man åtminstone slipper springa och jaga honom.

blåst.

Jag är väldigt glad att jag inte är ensam hemma. Den här blåsten gör mig inte riktigt mindre mörkrädd. Det riktigt dånar utanför husknuten. Fy fan!

ordbajseri.

Bloggen har legat nere på grund av dålig motivation och noll inspiration.

Förkylningen är fortfarande en efterhängsen jävel. Fick penicillin för någon vecka sedan då de misstänkte mykoplasma. Och pillrena hjälpte och jag blev snor- och hostfri och kände att livet började vända och ljuset återkom.

I typ fyra dagar. Då kom helvetet tillbaka. Fortfarande snor, snor, snor, snor och hosta. Fast det är bättre än det varit. Hostan är som värst på kvällarna och jag hostar väldigt sporadiskt under dagarna. Snoret gör mig vansinnig men jag kan leva med det så länge jag slipper halsont och annat djävulskap.

Annars då? Ja, vad ska jag säga. Dagarna ser exakt likadana ut. Vaknar på morgonen (tiden varierar beroende på när sonen vaknar, men det är någonstans mellan 7-8), frukost för sonen, lämna på förskolan, frukost för mig, donar på hemma eller slappar i soffan, hämtning på förskolan, sövning av son, lunch för mig, soffhäng eller plocka/städa/dona i hemmet (det senare är mer sällsynt dock), mellis för huliganen som vaknat från sin nap, bus och lek, laga middag, mer bus och lek, nattning av son, soffhäng och sedan godnatt.

Alla dagar ser ut precis så. På helgerna ser de lite annorlunda ut dock eftersom det inte är någon förskola, men i övrigt exakt likadant.

Behöver jag säga att jag börjar bli less? De borde göra om SAOL och sätta in en bild på mig när man slår upp ordet "rastlös".

På jobbfronten står det så jävla stilla att jag börjar tro att mina ansökningar fastnar någonstans i cyberrymden och inte riktigt hittar fram till rätt mottagare. Eller så är det bara för att jag är så jävla frikkin' tråkig att rekryterarna bara bläddrar förbi mig. Skulle tro på det senare tyvärr.

Träningsfronten står lika stilla. På grund av ovannämnda sjukdomshistoria har jag inte kunnat träna sedan nyårsafton och det suger. Men jag hoppas att det vänder snart för jag håller på att bli galen. Och inte för att glömma - tjock!

Tog cykeln igår när jag skulle hämta sonen och det var så jävla jobbigt så jag trodde jag skulle avlida. Och jag överdriver fan inte.

Nåväl, det blev jävligt långt det här men jag känner att jag behövde få ur mig en hel del. Tänkte väl försöka ta upp bloggandet igen. Jag har ju som ingenting annat för mig. Typ.

löste ett problem i alla fall.

Bäddade i datarummet för älskade igår för att slippa de där jävla snarkningarna. Känner att jag behöver få sova en hel natt då det inte blivit så de senaste två veckorna typ.

Tyvärr hjälpte det inte. Mot snarkningarna hjälpte det naturligtvis, men den lilla huliganen tyckte inte att mamma skulle få sova ordentligt. Så jag fick sängkamrat i alla fall. Och för att göra det än mer jävligt så vaknade han strax innan sju (brukar sova till minst åtta i alla fall).

Blir en powernap efter herrstafetten. Om det nu inte blir guld då kan det hända att pulsen blir svår att få ner.